Mami



Mikaelas kloka ord

Det gör mig ont att en så fin människa som du ska behöva bli objekt för din kanske inte alltid lika rättvisa moders ilska, för det är verkligen ingenting du förtjänar. Egentligen tror jag nog att hon också är mycket medveten om detta, egentligen är jag ganska övertygad om att hon inte vill dig något ont, utan att situationen helt enkelt sprungit henne ur händerna och att hon nu inte vet hur hon ska hantera saken

Och det är sant. Jag vill så jävla gärna att det ska vara sant, och jag tror det är det, även allra längst inne i min moders medvetande. Varken hon eller jag vet hur vi ska hantera varandra, allt som sägs, görs, inte-görs – blir misstolkat, feltolkat och leder till bråk, skrik, dörrar som slår. Nästa gång finns där en ännu bredare avgrund mellan oss trots att det ibland går att låtsas. Men det blossar upp så lätt. Hon klagar på att jag aldrig öppnar upp mig för henne, hon vet ingenting om mig. Jag klagar på att hon alltidalltidalltid drar in min pappa i konversationen. Jag vet att hon hatar honom, jag vet att hon vill att jag ska ta avstånd från honom. Jag kan, om jag tillåter mig själv och vågar, ana hur fruktansvärt stort hat och känsla av att vara sårad hon känner för att jag bor hos min pappa. Tro mig, jag får ta del av den känslan när hon tar ut det genom att skrika på mig.

Jag är ingen ängel. Långt därifrån. Jag öppnar inte upp mig för min mamma, jag har en avog inställning, jag kramar henne aldrig självmant eller visar att jag tycker om henne. Jag visar sidor för henne som mina kompisar inte kan ana att jag har. Jag skriker, jag vrålar, jag berättar för henne hur jag hatar henne. Jag är spydig, jag är arg så det kokar inombords. Ingen kan få mig att bli så arg som min mamma. Jag skriker så det värker i halsen efteråt, jag visar ingen förståelse över huvud taget för hennes situation. Och jag är medveten om det. Men jag ändrar inte på det.

Varför? För jag har blivit sårad så jävla många gånger. Jag tycker inte om henne som person. Ändå älskar jag henne, för hon är min mamma. Hon kan fortfarande såra mig, det fick jag bevisat när hon inte hörde av sig på min nittonde födelsedag. Anledning? Jag var hos min pappa. Min pappa, som jag består 50% av. Som hon en gång valde att gifta sig med, och som hon en gång övertalade till att skaffa barn, och nio månader senare födde hon ett barn. Nitton år efter det datumet valde hon ändå att inte ens skicka ett sms. Jag grät på min nittonde födelsedag. Jag grät på helgen när jag kom till Granlunda, och jag visade känslor för henne. Hon sa att hon aldrig hade anat att det betydde så mycket för mig. Hon hade också gråtit på min födelsedag, hon hade sjungit och kommit in med presentbrickan på morgonen. Jag sa att det inte räckte. Hon hade kunnat skicka ett sms.

Vi försonades. Den helgen försonades vi. Två helger senare bråkade vi som vanligt, eftersom hon inte kan acceptera att jag bor hos min pappa. Eller vad vi nu bråkade om. Jag bad henne att inte förstöra det lilla, bräckliga som hade skapats helgen efter min födelsedag. Någon slags förståelse. Men hon ville inte, hon ville prata om min pappa, berätta hur fruktansvärt illa hon tycker om honom. Det accepterar inte jag. Jag vill inte prata om min pappa med min mamma mer än om konkreta saker, inte älta negativa personlighetsdrag gång på gång på gång. Exakt samma gäller med min pappa. Skillnaden är att han aldrig älter. Han pratar nästintill aldrig om henne i negativa ord, bara sakligt. Därför fungerar vår relation.

Jag vet inte om jag någonsin kommer kunna ha en fungerande relation med min mamma. Det finns så mycket mellan oss just nu. Hon är snart 60, och jag vet att jag på grund av mina föräldrars höga ålder när de fick mig kommer jag inte ha dem i mitt liv tills jag blir så väldigt gammal. En del av mig hoppas att vi kommer kunna försonas. En annan del känner så mycket hat att det känns omöjligt. En tredje del tänker att saker kommer kunna slätas över när jag inte bor hos min pappa längre, när jag är självständig och hon inte sammankopplar mig och min pappa. Frågan är om hon någonsin kommer sluta göra den sammankopplingen.

Advertisements

One thought on “Mami

  1. Jeanette. 1000 dagar senare och jag kom ihåg att du faktiskt skriver en massa vettigt här, en massa vettigt jag missar. Alltså, egentligen är det sämst att jag kommenterar just precis här, för hur jag än vrider och vänder kan jag aldrig fullständigt sätta mig in i din situation. Men å andra sidan kan jag läsa, och lyssna. Och förstå vilken fantastisk människa du är. För du är ju det. En av de bästa jag någonsin mött. Ingen är som du och du är så himla himla fin. Verkligen. Ett struligt förflutet är långt ifrån en garanti för en strulig framtid; du kommer aldrig någonsin att trilla i ett sådant träsk. Aldrig. För du klarar dig igenom allt, precis allt. Du kan ju verkligen det. Har alltid varit avundsjuk på dig för att du bara är du, och framförallt att du klarar av att bara vara. Det är så fint. Besitter inte själv den förmågan, alls. Men det var inte alls allt det här jag ville säga egentligen, utan bara att jag tycker om dig så himla mycket. Och att jag aldrig någonsin mött något som Inte tyckt om dig. Det säger mycket, nästan allt, faktiskt. Tack :*

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s