Det kändes betydligt mycket bättre än jag trodde att vara hemma i Sverige. Intensivt, men jag är glad över att jag var där. Begravningen var väldigt fin, minnesstunden efteråt med släktingar och andra bekanta var riktigt trevlig. Hade glömt bort att släktträffar kan vara bra.
Känslan av att komma in i lägenheten och inte mötas av mormors hasande steg. Synen av kistan i kyrkan. Farvälet från hennes syskon. Alla tack som framfördes. Det var min mormor de pratade om. En glad, pigg människa som alltid höll en massa fester. Det var inte samma människa som de sista åren, och som hon själv sagt; det är inte roligt att bli gammal. Inte om man inte känner igen den personen man blivit, om man inte kan göra det man vill. Jag vet – tror – att hon har det bättre nu, och det känns bra.
