the end.

Finaste. Det är vad jag tänker om honom. Är det nu, nu som det tar slut? Det säger Veronica Maggio, och mitt svar på det för några veckor sedan var nej, det är nu det precis börjat. Mitt svar på det för några dagar sedan var ja.

När jag var där – allt var fint. Ska vi försöka? Ja ja ja! Missa födelsedagssjungandet för att bestämma att ja, pojkvän kallas det visst. Allt kändes bra. Italien, hemresa, mottagande av Sean och Wing Hung, utgångar, livet i Sverige knackade på och sa hej, så här kommer det vara nu. På något vis kom känslan av att ett långlånglångdistansförhållande inte riktigt skulle platsa in i det livet. På något vis hade känslan av att ett långlånglångdistansförhållande inte skulle fungera uppkommit i hans medvetande också.

Därför känns det tomt. Fast inte dåligt. Och jag hoppas jag träffar honom någon gång i framtiden när saker runtom oss ser annorlunda ut. Ser bättre ut. Ser närmre ut. Tid och distans.

Återbesök hos KISC. Finaste eftermiddagen. Klättrande på stenar, ligga tillsammans uppe på stenarna. Titta på getter, lyssna på blockflöjt. Ali klättrar, vi tittar på.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s