someone like you

time has killed it.

mailet kom, det jag väntat på. jag skrev för en halv månad sen jagsaknardigsåmycket och alla tankar var på honom. han svarade med finaste mailet och jag blev så glad, för det var inte bara besvarade känslor, det var också ett steg längre. jag visste inte vad jag skulle skriva. jag tror det blev för mycket. när jag läser mitt svar jag skickade ser jag hur kyligt det kan uppfattas. bara trevligt, inte någon respons på det utlämnande han skrev. svaret dröjde. bilder laddades upp. jag kände på något sätt att fan, nu är det över. tre månaders kärlek (kärlek? kan man säga att det var kärlek?) på avstånd var det jag klarade av.

Jag jobbade under en klubbkväll på nationen. Killen från Portugal var den som jobbade bredvid mig. Jobbarleken var att komma på fåniga raggningsrepliker. Efter allt var färdigt och efterfesten skulle börja gick jag istället mot cykeln, uppstigning:tidigt nästa morgon. Han kom ut efter mig från dörren och sa ehm, my bad pick-up line… but could i get your number? och såklart hade jag känt av det under kvällen och jag sa ja och vi har smsat varje dag och träffats och det är inte alls som jag kände i schweiz men nu är det lund och jag gillar det här också.

Men i alla fall. Ikväll kom mailet, och det var också Trevligt. Inget mer speciellt. Varför skulle han göra det när jag inte kommenterat något han skrev om förra gången?

Och fan, jag pratade om honom med Ed igår och han sa att det är som att lära sig cykla, när jag kommer tillbaka plockar man upp det igen. Jävla krass syn på kärleken tänker jag, att det bara ska vara för vanan, för att det var så innan.

Jag vet inte vad som händer när jag åker tillbaka. Jag kommer inte få reda på det förrän jag faktiskt åker tillbaka. Därför orkar jag inte tänka längta känna åhvadjagtyckeromdig för jag vet inte om det är på riktigt eller om det bara är avståndet och fantasidrömmar och rosa fluff som får mig att tro att det kommer bli så bra.

Jag vågar inte tro på mina minnen och förhoppningar, om de skulle stämma får verkligheten utvisa det i december, och jag är trött på allt allt allt och känner mest faaaan.

Om jag inte hade åkt iväg hade jag bara pluggat den här kursen tills jag hade fått ett jobb. Jag hade fått ett jobb om jag inte hade pluggat kursen. Jobbet som jag faktiskt ville ha, som de sa du är precis en sån person vi vill ska jobba för oss men du måste kunna jobba heltid och jag sa nej. Intervjun jag ska på imorgon. För ett annat jobb jag faktiskt hade velat ha. Jag vet inte ens varför jag går på intervjun. Jag kan inte ta jobbet ändå. Men när de ringde och frågade sa jag ja. Jag hade kunnat skapa ett liv här hemma om jag inte åkt iväg. Skaffa egen lägenhet och betala med egen inkomst. Ansvar. Allt det jag egentligen längtar efter.

Och för första gången kommer tanken smygande tänk om jag inte vill åka? tänk så är tio månader en så otroligt lång tid? och jag vet att jag med stor sannolikhet inte kommer tänka så när jag väl är där nere, men just nu känns det så.

Samtidigt vet jag att jag kan börja på det där livet när jag kommer tillbaka. Jag är 21 då, visst, men det finns fortfarande jobb att få, fortfarande lägenheter att hyra och fortfarande utbildningar att läsa. Bara ett år senare än vad det är nu.

Jag vill ju åka, jag vill ju det. Men tvåmånaders-känslan får mig att tvivla.

Advertisements

3 thoughts on “someone like you

  1. Jag tycker vi borde ta patent på uttrycket “tvåmånaderskänslor”, du jag och Cajsa. Det är läskigt hur bra de stämmer överens med verkligheten.

    Jag tycker att det är bra att du tvivlar. Eller, det gör jag ju såklart inte eftersom det får dig att må sämre, men samtidigt tror jag det är nyttigt. Tänkte faktiskt på det för några veckor sedan när det uteslutande verkade vara peppeppepp och längtanlängtanlängtan att “hoppas hon inte sätter ribban för högt nu och blir besviken när hon kommer dit”.

    För det kommer inte att vara som förra gången du var där, och det kommer inte att vara perfekt. 10 månader ÄR en lång tid, men gångerna du kommer att vara glad för det är överlägset fler än gångerna du kommer att vara ledsen för det.

    Och det där med utbildningar, jobb, åka iväg eller inte, det är sånt som du kommer att uppleva många gånger till – på gott och ont. Hela livet kommer att vara fyllt av sådana val, möjligheter, och någonstans på vägen kommer du att lära dig vad som är rätt. Så se det inte som att DET jobbet, DEN möjligheten var den enda, och att du förstör den genom att åka i väg. Se det i stället som att du kan få kakan och äta den samtidigt; först åker du iväg och lever ut den där äventyrslystnaden, träffar pöjken och kollar läget, och SEN kan du börja på allt det andra och njuta av det fullt ut.

    Tycker för övrigt att det är grymt att du hittat en trevlig pojke nu samtidigt som du håller lite lagom kontakt med handendärandra, och jag tycker det är grymt att du står fast vid din utbildning. Du kommer att tjäna på det!

  2. Men tjena, kan bara halla med ovanstaenda talare. (angaende kommentarens langd och precis allt hon, sa vist, sager)

    Det blir sa, att man drabbas av den dar angesten, angern. Som liksom ligger dar och skaver i maggropen och knackar pa fran insidan av skallbenet och bara vill ut. Men man kan inte lata det ta over for da ater det upp en fullstandigt.

    Man kan inte vara 100 pa allt man gor. Man kan faktiskt aldrig vara 100. Men ibland far man chansa och se vad som bjuds, och tanka att vad som an hander kommer du lara dig nagot, om dig sjalv och andra. Du har dromt om det massor, och det ar okej att drommen inte alltid ar sockerrosa. Det ar inte ett tv-avsnitt dar allt blir toppen med 3 missoden och ett lyckligt slut och sen eftertexter. For det ar tusen ganger battre for det ar alldeles riktigt och kan bli precis vad som helst.

    Lund och all trygghet ligger kvar. Kanske andras det lite, kanske andras du mer. Hur som helst kan du alltid aka hem, och dar ligger lundakanslan i vantan pa sin nette. Det ar bara sa att man i all hast och all langtan bort plotsligt slas av hur mycket man forlorar och lamnar bakom sig. Men man glommer att det ligger kvar. Allt blir inte som forr, men tillrackligt.

    Du kan latt erovra varlden, netschi, sa klart som fan du ska gora det!

    Ps. Saknar dig!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s