ho-ho

God jul, mina finaste finaste, ni som faktiskt vet om och läser den här bloggen. ❤

Advertisements

tick tick tick away

Avskedsfest för före detta house manager, en bar av snö uppbyggd ute på lägerområdet. Eld, levande ljus. Gluhwein, amarillo, öl, cider, vin. Dans ute i snön. Fint.

Nästa dygn: ledig dag. Skidåkning i pudersnö, vi sitter på toppen av backen och äter lunch, vi ser en lavin, vi tänker “oj, coolt!”, vi tänker “oj, den ser ut att komma rakt mot oss” vi säger “vad ska vi göra?” vi skriker “ruuuuuuuuun!” och springer mot närmsta trädsamling och grabbar tag i granens grenar. Håller oss fast i varandra och tanken som går genom mitt huvud är “Well, at least I’m dying with you guys”. Ser ansiktsuttrycken på Pol och Sean och vet att de är lika rädda som mig. Allting blir vitt, vi ser ingenting. Sen slutar det. Det var ingen stor lavin. Efter någon minut lägger sig snön och vi kan se våra saker som vi lämnat kvar ute på backen. Resten av lunchen som rullat nerför halva backen. Stavarna som stod upp men nu ligger ner. Den öppna ryggsäcken som nu är fylld med snö. Det centimetertjocka lagret med snö som ligger på skidorna.

“That was intense!”

Sen åker jag och Pol till den närliggande staden och handlar de sista julklapparna, äter varma kastanjer, dricker gluhwein och äppelpunsch. Åker till den andra lite mindre staden och möter upp de sju andra som vi ska gå på mexikansk restaurang tillsammans med. Dricker mojito. Beställer in en och en halv liter Long Island Ice Tea som jag delar med Pol. Äter fajitas med kyckling och svamp.

Är så glad.

Så glad.

smile

Det här är Ed. Han kommer från Australien. Han är en av mina bästa vänner i Lund.

Det här fotot togs när vi var på terminstarts-kickoff med nationen i september. Han har en pistol gjord av plast i handen.

Han kommer inte vara kvar i Sverige nästa höst. Men han han har sagt att han kanske kommer och hälsar på mig under våren.

Det här fotot togs med analog kamera och jag var med när det framkallades. Det är något jag drömt om ända sedan jag läste “Vår sista sommar” som elvaåring.

up.

Today I randomly checked flights to Switzerland. Do you think it’s a good idea…?

Nej, det tror jag inte, men hela kroppen, själen fast inte huvudet skriker jaaaaaa.

Jag har flyttat in i mitt egna rum, snön har kommit och jag har på något sätt blivit glad. Bakslag ibland – såklart – men mest fint.

p.

I ljusets sken, tralala.

Vi blev av med strömmen ett tag i morse och jag och Jack fick värma oss runt stearinljuset. Han är reception manager här och den personen som har mer ansvar än mig i receptionsarbetet. Han var här i våras också och är en mycket trevlig prick!

Börjar få koll på det mesta av mina arbetsuppgifter och imorgon flyttar jag in i rummet jag ska bo i resten av tiden. Hitintills har jag bott i ett rum på centret, nu kan jag börja packa upp på riktigt och klämma lite mer på julklapparna som farmor och farfar skickade med mig innan jag åkte.

Humör: lite bättre än innan. Hoppas på stigande uppåtspiral.

Jag hatar tyck-synd-om-mig-bloggar, och det här börjar bli en sådan, men fy fan vad jag mår dåligt. Jag vill bara hem hem hem och jag vet inte vad som hände ikväll men tårarna bara rinner och jag saknar Sverige så jävla mycket och allt jag hade, inte bara Lucas utan hela livet med alla vänner och nationen och Lund, och att jag över huvud taget var så jävla lycklig.

Det här skulle ju bli så bra. Jag skulle må så bra när jag kom hit igen, men nu ger byn mig bara känslor av instängdhet, centret och människorna får mig att må bra vissa stunder, men andra stunder får de mig att känna mig så fruktansvärt ensam. Jag ser inte skönheten i det grådaskiga höstmörkret utan snö och jag tänker att jag måste ge det en månad, om jag fortfarande mår lika dåligt får jag åka härifrån, men vad har jag där hemma då? Inget pluggande att påbörja, Lucas har åkt hem till Portugal, mitt ansvarsområde på nationen har någon annan tagit över. Jag kommer fortfarande ha alla underbara människor och vänner där, men vad ska jag göra? Söka jobb? Det finns ju triljoner av dem att få för en tjugoåring utan utbildning.

Det är inte meningen att jag ska känna mig fångad här, och jag hoppas precis som fina Mikaela skrev att tiden går snabbt så att jag kan börja njuta istället.