. .

Det finns fan ingen sanning. Och det är det som gör så jävla jävla ont för jag vet att jag aldrig kommer kunna lita på någon fullt ut, aldrig kunna känna trygghet i någonting, för jag har ingen stabil grund att stå på. Jag vet inte vad i mitt liv som är sanning eller lögn, och jag vet inte vem jag kan fråga för ingen vet och ingen har någon sanning för det finns ingen jävla sanning och allt jag kan göra är bara att hyperventilera och hoppas att det går över även om jag vet att det aldrig kommer göra det. Aldrig aldrig aldrig kommer jag kunna vara hel. Och det gör så jävla ONT att inse det. Aldrig kommer jag kunna vara normal och hel. Jag överlevde min barndom, min tonårstid, när min mamma skrek sönder mitt hem, när min pappa slängde in min mamma på vardagsrumsgolvet för att han var för trött på henne. Jag överlevde när jag behövde gå emellan dem för att de bråkade om ett litet jävla lapphelvete och min pappa höll på att krossa min mammas händer. Jag överlevde, även om jag skrek att jag hatade dem och stack hemifrån, även om jag låste in mig på mitt rum med Evanescence på högsta volym i mina hörlurar, även om jag kröp in i min lilla bubbla som de inte kom åt. Jag överlevde och fick mvg i mina skolämnen, och de vuxna som visste undrade hur jag gjorde det.

Svaret var att vänta på att mina föräldrar gått och lagt sig och somnat, för då visste jag att det var lugnt i huset och allt skrikande var över. Då kunde jag skriva mina uppsatser. Därför skrev jag en av mina bästa fram till kvart över fyra på natten, för det var bara när jag var den enda vakna personen i huset som jag fick ro.

Jag var stark, jag var inne i min bubbla där deras skrikande inte kunde nå mig. Jag var beredd på allt, och det enda som kunde såra mig var när det var något nytt, oväntat som hände. Min mamma berättar för mig att min pappa inte ville ha mig, att jag var oönskad? Hört det innan, sårar mig inte längre.

Jag pratar nästan aldrig under tiden som jag äter. Jag tror det är för att jag är van vid att mina föräldrar alltid bråkar vid matbordet, och det är inte lönt att säga något. Våra måltider skedde alltid under tystnad, och det var jag glad för. Var det inte tyst betydde det att det snart skulle börja bli bråk.

Jag är inte hel, jag är långt ifrån hel. Jag är sönder inombords. All den styrkan sjuttonåriga Jeanette hade är borta. Jag har blivit van vid att människor är trevliga och inte bråkar med varandra så fort de öppnar munnen, och därför blir jag så chockad när jag på ett ögonblick förflyttas tillbaka till den tiden när det var min vardag. Därför påverkar min mammas ord mig så mycket, även om jag försöker intala mig själv att inte bry mig.

Fan, det funkar ju inte. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag försöker skriva försonande e-mail, jag är trevlig, jag försöker vara henne till lags. Sen gör jag ett fel, och allting faller sönder och hon skriver att hon kan klara sig utan en dotter, även om hon inte vill.

Jag har också gjort fel, jag vet att jag inte är ett helgon. Men jag kan inte se det hon ser, att jag är en så ond människa som hon påstår. Det är det som får mig att må så jävla dåligt, att jag verkligen inte förstår vad det är hon ser i mig som gör mig till den här hemska människan. Är det sant, spelar jag bara något jävla spel som jag inte ens själv är medveten om som får andra människor att tycka om mig? Är det min mamma som ser den sanna sidan hos mig, och allt det andra är fake? Eller är det de andra människorna som ser den sanna sidan hos mig och min mamma som lockar fram en hemsk, känslokall robot som tar över när jag umgås med henne?

Jag vet inte vad som är sanning, och jag går sönder.

.

Hur kan det komma sig att min mamma ser så mycket ont i mig när andra människor säger så mycket positivt?

Vem ljuger?

Finns det en sanning?

Varför låter jag henne påverka mig så mycket?

woop

Image

Hej hej partybild. Det här var den väldigt fina kvällen i Interlaken där vi firade vår Operational Director som fyllde 30. Happy hour med 2 for 1, mojitos, runt 20-30 människor från KISC och ett bra dansgolv – woop woop!

hepp hepp

Min kompis Anders från Blå hajk (scoutgrej i Värmlands skogar 2009) fick några extra dagar ledigt under helgen och skrev och frågade om han kunde komma och hälsa på. Ja men javisst, och så anlände han. Mycket trevligt, och idag var vi ute och traskade till Gasterntal som är en dal ovanför Kandersteg.

Anders äger även en stegräknare eftersom de har någon slags tävling på hans jobb. Dagens resultat? 30 000 steg! Och då var vi ändå halvbakis efter utekväll i Interlaken igår och började inte vandringen förrän halv tre. Härligt värre!

blommor på träd.

Image

Även fast jag längtar till delar av Sverige-livet inser jag att jag lever i en verklighet jag aldrig mer kommer uppleva efter oktober, och att inse det gör att jag uppskattar det mer.

Klockan är fem över tre på natten och jag hittade en facebook-vän som laddat upp bra musik på sin profil. Vissa lyssnar jag på en gång, vissa lägger jag till på Spotifyspellistan.

Snart godnatt. Jag tror att egenskapen att få människor att le är bra. Besök av dutch+tysk+norrman efter midnatt, sitta och prata till halv två.

Tidigare ikväll hade vi Star Wars + cake evening, och min kladdkaka lyckades bli precis sådär kladdig som den skulle med hjälp av svensk kakao och Coops smör – det enda smöret som det fungerar att baka med. Learning by doing.

Evening in Kandersteg

It’s dark outside, and the darkness is your only companion. The light has disappeared from the forest and the eyes have to be trusted to detect which of the shadows are roots and stones, and which ones that are created by your imagination.
Suddenly, water appears in front of you. Turn back? Balance on the tufts of grass? Jump?
Jump.
Get wet legs when water splashes up behind you.
You follow the river, but have to jump over some trees that have fallen down across your path. Babbling water runs past, quick quick, we’re finally free after a winter in the mountains!
Dogs show up from the shadows. Barking, sprinting towards you. A voice is heard from far away. The dogs don’t care. Turn back, no interest in becoming a night snack.
Sit down at a bridge, look at Bire who shows itself from its best side, darkness against dark blue sky.
Find new paths, walk further into the forest. Figure out which of the paths in the crossing that brings you back to the village. See the brightness increase. The path appears, and you realize where you are.
The road brings you back to the Centre. Home. Warmth is spreading once you’ve opened the door. The boots are placed beside their friends, and the bed says “welcome, sleep well”.
Another evening in Kandersteg has come to its end.