. .

Det finns fan ingen sanning. Och det är det som gör så jävla jävla ont för jag vet att jag aldrig kommer kunna lita på någon fullt ut, aldrig kunna känna trygghet i någonting, för jag har ingen stabil grund att stå på. Jag vet inte vad i mitt liv som är sanning eller lögn, och jag vet inte vem jag kan fråga för ingen vet och ingen har någon sanning för det finns ingen jävla sanning och allt jag kan göra är bara att hyperventilera och hoppas att det går över även om jag vet att det aldrig kommer göra det. Aldrig aldrig aldrig kommer jag kunna vara hel. Och det gör så jävla ONT att inse det. Aldrig kommer jag kunna vara normal och hel. Jag överlevde min barndom, min tonårstid, när min mamma skrek sönder mitt hem, när min pappa slängde in min mamma på vardagsrumsgolvet för att han var för trött på henne. Jag överlevde när jag behövde gå emellan dem för att de bråkade om ett litet jävla lapphelvete och min pappa höll på att krossa min mammas händer. Jag överlevde, även om jag skrek att jag hatade dem och stack hemifrån, även om jag låste in mig på mitt rum med Evanescence på högsta volym i mina hörlurar, även om jag kröp in i min lilla bubbla som de inte kom åt. Jag överlevde och fick mvg i mina skolämnen, och de vuxna som visste undrade hur jag gjorde det.

Svaret var att vänta på att mina föräldrar gått och lagt sig och somnat, för då visste jag att det var lugnt i huset och allt skrikande var över. Då kunde jag skriva mina uppsatser. Därför skrev jag en av mina bästa fram till kvart över fyra på natten, för det var bara när jag var den enda vakna personen i huset som jag fick ro.

Jag var stark, jag var inne i min bubbla där deras skrikande inte kunde nå mig. Jag var beredd på allt, och det enda som kunde såra mig var när det var något nytt, oväntat som hände. Min mamma berättar för mig att min pappa inte ville ha mig, att jag var oönskad? Hört det innan, sårar mig inte längre.

Jag pratar nästan aldrig under tiden som jag äter. Jag tror det är för att jag är van vid att mina föräldrar alltid bråkar vid matbordet, och det är inte lönt att säga något. Våra måltider skedde alltid under tystnad, och det var jag glad för. Var det inte tyst betydde det att det snart skulle börja bli bråk.

Jag är inte hel, jag är långt ifrån hel. Jag är sönder inombords. All den styrkan sjuttonåriga Jeanette hade är borta. Jag har blivit van vid att människor är trevliga och inte bråkar med varandra så fort de öppnar munnen, och därför blir jag så chockad när jag på ett ögonblick förflyttas tillbaka till den tiden när det var min vardag. Därför påverkar min mammas ord mig så mycket, även om jag försöker intala mig själv att inte bry mig.

Fan, det funkar ju inte. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag försöker skriva försonande e-mail, jag är trevlig, jag försöker vara henne till lags. Sen gör jag ett fel, och allting faller sönder och hon skriver att hon kan klara sig utan en dotter, även om hon inte vill.

Jag har också gjort fel, jag vet att jag inte är ett helgon. Men jag kan inte se det hon ser, att jag är en så ond människa som hon påstår. Det är det som får mig att må så jävla dåligt, att jag verkligen inte förstår vad det är hon ser i mig som gör mig till den här hemska människan. Är det sant, spelar jag bara något jävla spel som jag inte ens själv är medveten om som får andra människor att tycka om mig? Är det min mamma som ser den sanna sidan hos mig, och allt det andra är fake? Eller är det de andra människorna som ser den sanna sidan hos mig och min mamma som lockar fram en hemsk, känslokall robot som tar över när jag umgås med henne?

Jag vet inte vad som är sanning, och jag går sönder.

Advertisements

3 thoughts on “. .

  1. Jag vet inte ens om du vill ha ett svar på det här, fina Jeanette, eller bara glömma saken, men nu när det är läst går det liksom inte att ignorera, glömma. Du är för viktig för det.
    Livet är allt annat än rättvist, men det gör ont att du som är så förbannat bra ska få stå ut med något som är på en betydligt lägre nivå än du förtjänar. Nere i botten. Du borde inte ens behöva känna till att den finns. Men dessvärre bestämmer man inte själv vilken del av världen man skall födas in i, eller av vilka föräldrar.
    Jag önskar verkligen att jag kunde möblera om i din barndom, få dem att gå skilda vägar tidigare, precis efter att du föddes. Att dem kunde ha insett och respekterat varandras olikheter istället för att låta dem vara grunden för sitt meningslösa krig, som du aldrig, aldrig borde fått vara en del av. Men jag kan inte säga att jag önskar att deras vägar aldrig skulle ha korsats, för vad skulle världen göra utan dig? Vad skulle jag göra? Får man låta så egoistisk? Men jag har aldrig mött någon annan som tycker illa om dig. Rent av aldrig mött någon som inte direkt och rätt och slätt verkligen gillat dig. Och dina föräldrar tycker om dig med. Jag önskar bara att dem skulle begripa hur mycket dem faktiskt tycker om dig och låta det betyda Allt, och glömma sina egenrelaterade relationsproblem för din skull.
    Jag pladdrar. Men nu när jag börjat tänker jag satan heller sluta. Du är van vid att jag snackar mycket, skriver mycket. Jag tvivlar inte en sekund på din förmåga att sortera ut de rader och ord som är relevanta!
    Jag tror att det alltid kommer att göra som ondast när ens föräldrar kritiserar en. Oavsett vilka sidor av dem man sett under sin uppväxt försvinner aldrig helt bilden av att dem är trygghet, kärlek, värme. När något sker som karvar i den där trygga förälderljusheten som barn oskyldigt, och måhända en smula naivt, bär med sig, som visar att det finns mörker även hos mor och far, går något sönder. Och du har fått ta del av alldeles för mycket mörker Nette. Och ändå känner jag bara till en obetydlig del, det vet jag. Så jag fattar inte hur du gör det, för bara de korta kapitel jag fått berättat om låter som en fruktansvärt prövande utmaning att genomlida. Men det är just det som är du! Du kan och klarar allt. Tyvärr kanske mycket till följd av det du sett och levt med under dina uppväxtår, men låt åtminstone något gott komma ur orättvisan och glöm inte att fortsätta vara stark. Jag vet inte vad din mamma är arg på dig för, men klandra inte dig själv Jeanette. Du är en klok tjej, och du har förmåga att se saker och ting obejktivt. Om hennes resonemang inte är begripliga så låt inte hennes mörker och stormarna de medför riva upp även dina hav. Du förtjänar lugn, ro och trygghet. Och jag tror faktiskt att du har den tryggheten inom dig, du som alltid kan bevara lugnet. Jag vet att din mamma är en av de få, kanske den enda, som kan få även ditt lugn att tillfälligt försvinna, din värld att skälva så brutalt, men det är ingen makt hon förtjänar att ha över dig. Jag vill inte kritisera din mamma Jeanette, jag känner henne inte så väl, men den effekten hon har på dig är bara inte rätt. Det kan vara hur uppenbart som helst, men ändå är det svårt att inse att man själv kan ha rätt och en förälder fullständigt fel. Men du är faktiskt ljuset här Nette, och tryggheten. Du förtjänar att kunna lita på människor och att styra ditt eget liv. Oavsätt vilken källa det kommer ifrån så låt aldrig någon annans åskmoln storma i din värld. Det är inte din sak att tämja deras oväder. Jag vet att jag maler på nu, men jag bara önskar så, så mycket att jag kunde göra något mer än att bara ge dig rad efter rad med text. Men jag kommer inte längre. Jag kan bara försöka påminna dig om hur bra du är, hur mycket bättre du förtjänar. Kanske har jag ingen rätt att avgöra det, men jag är fan heller dum. Jag vet att du förtjänar bättre, rätten att vara lycklig, precis lika mycket som alla andra. Jag vet inte om din mamma vill vara lycklig… Kanske är hon rädd för vad som finns att finna där, i lyckan, när hennes liv kantats av så mycket olycka. Men hon har ingen rätt att förhindra din värld från att vara ljus bara för att hon inte vågar lämna skuggorna.

    Jag saknar dig så himla mycket.

    /C.

  2. Jag är urusel som inte har sett det här förrän nu! Och jag är urusel som inte kan klämma ur mig något lika fint som Cajsa, men det känns faktiskt som att hon redan sagt allt jag också velat säga dig. Du är en vansinnigt stark, fin och genomsnäll människa, och det finns som sagt – mig veterligen – ingen annan som tycker illa om dig. Och egentligen tror jag inte att din mamma tycker illa om dig heller, vad hon än må säga. Jag tror att det är psykiskt omöjligt för en mor att tycka illa om sin dotter, och det borde definivt vara psykiskt omöjligt för vem som helst att tycka illa om dig.

    Däremot tror jag att din mamma, tyvärr, använder dig lite som en ventil, som en klagomur, som en person hon kan avreagera sig hos. Jag tror att hon tar ut många av sina negativa känslor och bearbetar många av sina dåliga upplevelser/minnen genom dig, vilket är vedervärdigt orättvist. Du ska inte behöva ta emot hennes ilska, hennes vrede och hennes besvikelse över att hennes liv inte blev vad hon ville att det skulle bli. Och du ska definitivt inte behöva tvivla på dig själv och på den fantastiska person du faktiskt är. Det är absolut inget spel du spelar Nette, du är ingen ond människa, och du får inte låta din mamma påverka dig när det gäller det.

    Jag älskar dig, jag älskar den personen du är, och jag är oerhört imponerad av dig och det liv du lyckats ta dig igenom. När jag läser sådant här inser jag bara hur löjligt skyddad jag varit under hela min uppväxt, och jag känner mig löjligt blåögd och ovetande om hur jävligt livet kan vara för vissa människor. Det är väl bra på ett sätt, antar jag, men samtidigt är det väldigt skrämmande att inse att jag kan veta så lite och må så bra när någon annan kan veta så mycket om livets onda och må så dåligt på grund av det. Jag önskar att jag hade vetat mer, att jag hade kunnat vara där från början och göra någonting för dig. Men mest av allt önskar jag nog att jag hade kunnat göra allt det här ogjort, spola tillbaka tiden, och ge dig den uppväxt du förtjänar. Du är en fantastisk tjej.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s