det kommer så mycket tankar när lugnet lägger sig

Det jag ville säga var att jag vet inte var jag har mig själv just nu. Ibland vet jag inte alls var jag är, vad jag vill, vad som är viktigt i livet längre.

Flyttade till Malmö och peppade för att jag skulle kunna träffa kompisar oftare. Hur många gånger har jag träffat Cazz? En. Hur många gånger har jag träffat Cajsa? Som bor typ 500 meter från mig? Noll. Så jävla dåligt. Har haft för mycket som hänt. Det börjar lugna ner sig. En stressvecka till, sen blir det bättre.

Ser på ett märkligt sätt lite fram emot att vara ensam i lägenheten när P åker till CZ och skriver tentor i januari och februari. Han vet inte om han kan spendera vårterminen på Cph universitet. Om det blir ett ja får jag sambo igen från mars, annars inte. Borde väl ha en inneboende för att inte slösa upp mina sparpengar. Eller börja ta CSN-lån. Har varit himla stolt över att inte behöva göra det. Dock har jag inte köpt kläder på typ 1½ år, är ute extremt sällan och äter fattigmansmat. Positivt och negativt osv..

Utöver det? Har kapat relationen med min mamma. Hämtat upp alla mina barndomsgrejer och minnen från gården. Istället för att kunna spara dem och kunna visa och ge till mina eventuella framtida barn borde jag göra mig av med docksängar och dockskåp och leksaker. Det gör lite ont. Men kan inte förvara dem för alltid där de står just nu.

Det gör lite ont att inte ha någon relation med min mamma heller, men efter att hon skickat ett mail till mig om hur dåligt hon mådde efter att ha träffat mig, hur dåliga hon tyckte mina val var som jag gjort efter studenten, hur dålig min personlighet var, hur dåligt mitt utseende var.. etc. Så kände jag att nej, nu är det nog. Efter jävligt många år av upp och ner är det nog nu, hon kan inte behandla mig så här. Efter det har grejer gått lite crazy bananas med henne, men jag sa att om hon någon gång vill lära känna sin dotter som den person hon faktiskt är får hon kontakta mig, men att jag vill ha en uppriktig ursäkt för det hon skrev i sitt mail. Hon freakade ur när jag sa det till henne, och att hon aldrig skulle ursäkta sig för det, så fine. Jag mår bättre utan henne, som hon är just nu, i mitt liv. Jag sörjer barndomsminnen och allting som hade kunnat vara annorlunda, och att aldrig mer kunna besöka mitt barndomshem (hej fjärde generationen på gården, det tog visst stopp där), men kan inte krypa inför henne igen. Särskilt eftersom hon anser att allting är mitt fel och att hon är världens bästa människa. Att jag är en hemsk person med dålig personlighet, ful stil och dåliga livsval. Då räcker det inte att jag består av 50% gener från henne och att hon bar mig i nio månader, födde mig och älskade mig under min uppväxt. Skriver man sådana saker till sin dotter (som de flesta andra verkar tycka är en helt okej människa), då förtjänar man fan inte henne.

Antar att det finns grejer under ytan som kommer ploppa upp någon gång i framtiden, någon slags fucked up crazy mental meltdown, men det får bli framtidens problem. Det kommer upp i småstötar ibland och jag känner mig som världens sämsta människa, men det gör man väl ändå, även om man inte har en mamma som stött bort en och blivit personlighetsförändrad.

Advertisements