melancholia

alltså, det här låter jävligt random.

men det händer att jag går in här och läser i mina gamla arkiv för att komma ihåg hur – ursäkta narcissismen – jävla cool jag var en gång i tiden. vilken jävla personlighet jag hade, hur spontan jag var, att jag alltid ville ut på äventyr, att alla i hela universum älskade mig (en nypa salt på det sista).

för så är det inte riktigt längre. och det är lite sorgligt. men samtidigt mitt eget fel för att jag låtit det gå så långt och inte tagit tag i det. människorna på campus i helsingborg tror nog jag är typ världens tråkigaste människa för att jag aldrig lät min pepphetssida visa sig i början, utan bara en seriös pluggsida, och sen har det liksom blivit för sent för att plocka fram det andra, för att ingen alls förväntar sig den, plus att den ligger djupare och mer dold än förut. på ett sätt är jag förändrad för att jag har fokus på de näranära relationerna och inte känner ett behov av att ha tretusen ytliga vänner att hänga med varje helg. fast femton hade väl inte varit fel. och den obekväma sanningen är att de näranära inte tas lika väl om hand längre heller.

lite skuld på pojkvän för att han inte alls är lika outgoing och stort-kontaktnät-människa som jag var en gång i tiden, och det har smittat av sig, särskilt eftersom jag bodde utomlands så länge.

det är lite roligt, hur man identifierar sig själv. jag har egentligen fortfarande bilden av mig själv som en hyfsat cool människa med mycket kompisar som jag hänger med ofta, glad och peppig och med stort intresse av bergsäventyr och andra äventyr.

när det egentligen inte alls stämmer längre utan bara är en beskrivning på mig själv under typ senast 2012. lite synd, för jag hade gärna varit den personen igen.

och såklart finns det där under ytan, och kan bubbla upp emellanåt, men så himla mycket mer sällan än vad jag hade önskat.

har ett “gäng” i skolan på fyra pers som jag faktiskt på riktigt har roligt med (gud, vad miserabel jag låter!) och ibland tänker jag att vi är typ the misfits som hänger för att vi inte är som samhällstjejerna på bladins.. vilket inte riktigt är sant, alla andra är inte som dem, men alla är så sjukt snygga och välklädda och vissa är jättesmarta och andra kanske not so much, men ser fortfarande ut som att de ska ta över världen. och ja, det plockar fram mindervärdeskänslorna hos mig, tyvärr.

men! dock! borde typ inte känna så eftersom jag just nu efter tips från finaste finaste mickis (och intervju och tre provjobbstillfällen) blivit anställd på det hotell i malmö som ligger högst rankat i staden, fyra i Sverige och blivit utnämnt till landets bästa affärshotell. you’ll find me in reception, baby! helgjobb och sommarjobb 🙂 🙂 🙂 🙂

meneee trots detta finns de andra känslorna där också. önskar jag kunde avsluta med ett klämkäckt “men det går säkert över!”, och det är väl tanken, men sanningen är att jag är en annan person nu än 2012, och jag kan sakna det jag var en gång i tiden. man ska inte vara melankolisk, jag har mycket bra i mitt liv nu också, men ändå en lite pockande känsla som säger “det var ännu bättre då”.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s