aftermath

åh nettis. vill jag säga.

jag läste en gammal konversation med en av mina allra närmsta kompisar i hong kong. hon är en av de mest beundransvärda och finaste människorna jag någonsin lärt känna, och vi har haft många djupa konversationer. och många icke-djupa konversationer.

jag skrev till henne att jag var lite rädd för framtiden, för jag var fortfarande så ung och visste inte vilka svårigheter som låg framför mig. jag hade gått igenom mycket redan, men hade lång väg kvar av livet.

åh nettis, nu vet du. en svårighet till av livets alla. det var nog inte den sista, om jag tänker på sannolikheten över att saker kommer hända den resterande delen av ditt liv. men det kommer komma mer lycka också.

en sak som pavel skrev till mig när allt fortfarande var nytt och han fortfarande inte insett vad han egentligen gjort (han har kommit i alla fall en liten bit längre ner på den vägen nu) var att jag skulle komma starkare ur allt det här.

jag var på väg att flyga i luften. så jävla arg. hur fan tänkte han som skrev en sådan sak? mitt svar blev att jag redan är en väldigt stark person. jag behöver inga gigantiska besvikelser för att bättra på den styrkan. jag var nöjd med den jag redan hade.

han ringde och grät i telefonen.

Jag vet inte om jag är starkare. Jag vet inte om jag är genom det. Med ganska stor sannolikhet inte än, även om jag slutat gråta varje dag, och slutat vilja gråta varje dag. Jag sörjer inte med samma vrålande intensitet längre. Jag känner inte längre hur det fysiskt gör ont i mitt hjärta när det slits bort delar som suttit där i åratal. Det var på något sätt en fascinerande känsla, att jag på riktigt kände hur en del av mitt hjärta slets bort. Och hur jag andra stunder fogade tillbaka en liten bit igen och kände hur mycket bättre hjärtat mådde för en stund. Även om den tillfogade biten var tvungen att slitas bort en andra gång. Senare. Kanske när jag satt i en bil tillsammans med fyra andra och åkte genom Kanadas magiska natur, och en live-version av Home med Edward Sharpe and the Magnetic Zeros spelades. Det var min låt för honom. Inte vår, utan min. Home is whenever I’m with you. Det var den svåraste biten, att förlora det som varit min enda stabila punkt under så många år. Mina första 21 levnadsår var det jag själv som var den stabila punkten. Sen hände något, och jag lät någon annan bli det. För att jag trodde att det skulle förbli så i resten av mitt liv. Men så satt jag där, men bergen och vattnet och skogen susandes förbi och döljde tårarna som rullade nerför mina kinder, och en liten bit av mitt hjärta slets ut. Efter vandringen upp på bergstoppen kom nästa krasch. Paret var ute på upptäcktsfärd, amerikanen sov och luxemburgaren vilade. Jag gick iväg för att jag kände att jag inte klarade det längre. Klarade inte av allt det vackra i relation med allt det fula. Ville bara att Pavel skulle vara där och uppleva det med mig och att allt skulle vara som jag fram till i våras föreställt mig att resten av mitt liv skulle se ut.

Luxemburgaren hamnade på samma plats som mig efter en stund. Den värsta gråten, hulkandet, hade slutat. Men när han frågade om jag ville vara själv sa jag nej, och fick istället en stöttande kram och stöttande ord när tårarna började rinna igen.

Efter det var det som att jag hade sköljt bort de dåliga känslorna för resten av resan. Jag kunde ha roligt på riktigt. Njuta på riktigt. Inte sjunka ner i stunder av melankolia som jag gjort de första dagarna, även om det mesta varit bra ändå. Jag behövde en genomsköljning, en utrensning, och det fick jag, där på bergstoppen på Flower Ridge där det några timmar senare skulle öppnas upp den vackraste stjärnhimmel jag någonsin sett.

Och det är väl just det som är det fina, att alla känslor finns. Att det kan vara så fult och så jobbigt och så sorgset och ledsamt, men i andra stunder så vackert. “This is one moment. But know that another, shall pierce you with a sudden, painful joy”