foundation

För första gången på länge blir jag sugen på att ge mig ut och resa. Jag slickar fortfarande mina sår, och är nog inte redo för något längre än på ett tag, men bara känslan att ha en genuin önskan om att åka iväg är fin. Och inte för att åka iväg och träffa någon, utan för att åka iväg och uppleva saker för min egen skull. Träffa okända människor för min egen skull. Ta foton och skriva dagbok och må genuint bra för min egen skull. Eventuellt håller jag dock på att riva upp gamla sår igen. Jag vet inte vad jag håller på med och i ena stunden känner jag att JA, såklart han ska komma till Sverige i en månad och vi ska testa hur det känns och jag kanske kan glömma det som har hänt. Han är ju ändå den jag älskar och känner mig bäst med. Medan en annan stund mer innehåller tankarna: vad FAN håller du på med? Hur kan du ens tänka tanken på att låta honom få en andra chans? En liten del kommer alltid förakta mig själv resten av livet om jag tar tillbaka honom. Men då kommer en liten röst som säger: men tänk om det blir bra då? Tänk så lever ni ett jättefint liv tillsammans med barn och lycka och en massa glada stunder och lagom mycket äventyr? Tänk så kommer du aldrig hitta någon annan som älskar dig på samma vis och som lärt känna dig på så många olika sätt. Jag vet inte om jag skulle ge någon annan person fyra år av mitt liv utan skulle stänga den ute mycket tidigare än så om allt inte kändes bra.

Men jag lever Sverigeliv och det har kommit en massa snö och jag vill hälsa på min farmor och farfar imorgon. Min fantastiska farmor och fantastiska farfar. Den enda delen av min familj som fortfarande är lika stabil som den varit under hela min uppväxt. Jag känner så mycket kärlek för dem, så mycket respekt och så mycket beundran. Och stolthet, att femtio procent av mina gener kommer från dem. Julbak i december. Putsande av en mässingsljusstake i september. Prat och stöttning och jästa pannkakor. Så många jästa pannkakor ❤