overöverover

Det kanske är över på riktigt nu. För första gången på sju månader.

Nu är det en vecka sedan vi hade den senaste kontakten.

Igår knackade det på dörren på morgonen och jag trodde det var han. Jag tänkte villinte villinte och stålsatte mig för att dra på den hårda masken, säga min förberedda line och stänga dörren i hans ansikte.

Men det var bara en kille som skulle hem till min granne.

Efter jag stängt dörren skakade jag. Mina händer och fingrar darrade.

En urladdning. Bara att öppna dörren efter en knackning. Resten av dagen ryckte jag till vid varje ljud jag hörde utanför dörren.

Gick in på hans facebooksida nu ikväll. Såg att han blivit vän med 19 nya personer efter veckorna på KISC. Var taggad i en bild när han åkte snowboard tillsammans med en tjej. Gick in på hennes sida. Söt. Konstnärlig. Äventyrlig. Brunhårig. Hans stil.

De kanske bara åkte snowboard tillsammans en dag. Eller så hade de sex flera gånger per dag i slutet på veckan. Båda är möjliga. För det spelar fan ingen roll att han skickade ett mail förra lördagen där det står …”and my conviction that you are the one for me.” och “When I watch people with kids on their sleds I picture you and me and our family living in a beautiful place. It is perhaps my dream. ” och “I don’t want to be breaking your heart again. I hate making people I care about sad, you know that. And I care about you so so much.”

för han har sagt liknande fina saker innan. och han har ändå haft sex med sin kollega på hennes kontor under samma period. när han samtidigt sa till mig att det var över.

så många fina ord han yttrat de senaste sju månaderna. och inte en enda jävla handling för att på riktigt få mig tillbaka.

jag var beredd att svälja stoltheten och låta honom flytta in hos mig i slutet av mars. jag gav honom ett telefonnummer som han kunde ringa för att få ett jobb under en månad.

men han ringde inte.

för han inte tyckte att jag varit så “supportive”.

och då är frågan vad FAN han förväntar sig. att jag ska böna och be och ge hejarop för att han ska våga ta steget? att han ska känna sig helt säker på att jag kommer ta tillbaka honom innan han tar det steget? då är det inte att kämpa för någon. då är det att glida på ett bananskal och förvänta sig ett jävla flow i livet skapat av andra personer runtom en. helt jävla initiativlös. fy fan. fy fan fy fan fy fan fy fan fy fan FAAAAAAAANNNNNNNNN jävla fucking idiot och jag är så jävla kär i honom ändå. älskar honom ändå.

 

och jag får väl egentligen se det som att det bara är en vecka sedan vi gjorde slut och det inte är så konstigt att jag fortfarande känner så starka känslor. Även om han hunnit med en annan flickvän emellan och jagat henne i sju månader. för för mig har det aldrig varit slut på riktigt. Jag har försökt få det till det, men allra längst inne har det inte varit det. och är väl fortfarande inte, eftersom jag förbereder en försvarsmur inför att han kommer och knackar på min dörr.

men kanske kommer han inte det. jag vet inte vad jag helst vill. stänga dörren i ansiktet på honom och få till ännu ett avslut, än mer definitivt. eller att han aldrig kommer och knackar på. mitt ego vill på något sätt att han gör det för att veta att han i slutändan gjorde ett försök till att få tillbaka mig. men frågan är hur hälsosamt det hade varit. kanske hade jag inte varit stark nog att stänga dörren i ansiktet på honom efter min oneline. och vad fan hade det då lett till? ingenting hälsosamt i längden. fy fan för det han har gjort och gör mot mig. behandlat mig som skit men ändå blandat det med fina ord som gett mig förhoppningar som aldrig infriats. “Maybe I’m just an ignorant man but I have not understood your behaviour as signs for “Pavel, I want you to be only mine again.” If that was what you wanted you should have told me in a more straight forward manner.”

men jag var den bedragna. den som blivit behandlad som skit. varför skulle JAG vara den som jagade? Jag gjorde det ett tag, precis i början. Men några inte så subtila hintar. Men då var Zuzana allt han brydde sig om.

en gång sa han “you’ll notice when I’m trying to get you back” eller något liknande. och jag har aldrig märkt av det. inte på riktigt. jag trodde jag gjorde det när vi pratade om att han skulle komma till Sverige. “My heart is beating so hard right now” sa han över skype efter att han lagt fram förslaget på att han skulle komma till Sverige, och vad han hoppades skulle hända efter det.

och jag gick på de fina orden igen.

och jag vet att han på något sätt menar dem. i just den stunden han säger dem menar han dem.

problemet är bara att det finns andra stunder. och han är så jävla easily distracted. av andra tjejer. andra tankegångar.

och han inser inte att de orden han yttrat påverkat mig så jävla mycket. att han måste ta ansvar för sina ord. att de inte bara är ord, utan något som går rakt in i hjärtat och hjärnan i mig och fuckar upp mitt system.

därför är enda sättet att blockera honom helt.

på messenger

alla hans mobilnummer så att inga sms eller samtal kan komma fram

på whatsapp

emailen går inte att blockera. bara direktflytta till skräpposten. och jag känner mig själv tillräckligt väl att jag vet att jag skulle kolla den där skräpposten då och då. och då är det bättre att bara få rakt in i inkorgen. är jag stark nog någon gång i framtiden kanske jag raderar ett eventuellt mail direkt utan att läsa det. mailet han skickade i lördags läste jag. det som jag citerat ur. det innehöll inga frågor. några förklaringar. men inga konkreta förhoppningar. bara den där familjen med kälkar. som också fuckar upp mitt system, egentligen. men inte lika illa som tidigare yttrade ord. för jag har förlorat hoppet nu. kanske finns det en liten kärna kvar längst inne, men jag gör mitt bästa för att förklara för det att det inte är lönt. sju månader av besvikelser får vara nog. vi kan inte leva i limbo längre. jag kan inte leva i limbo längre. och han är inte stark nog att ta ett slutgiltigt beslut. Det har inte jag heller varit de senaste sju månaderna. Jag har försökt ett par gånger, men aldrig fullföljt. Nu har jag fullföljt, genom alla blockeringar.

Jag vill ha kvar honom på facebook för att alla våra resor finns i hans album. Jag kan inte bara radera den delen av mitt liv, jag vill ha tillgång till de minnena. Kanske borde jag bara ladda ner alla och skriva av bildbeskrivningar och kommentarer som gör mig glad. Men det är ett stort projekt.

men jag märkte ikväll att jag inte var stark nog att inte gå in på hans sida och titta på vad som hänt sen senast, även om jag dolt honom i min feed.

så kanske hade det varit bättre att unfrienda för att inte ha den möjligheten.

eller så får jag bara leva med smärtan över att gå in där och kolla någon gång emellanåt när jag inte kan stå emot, och vara stark nog för att inte göra det andra gånger.

 

 

det är två personer som sårat mig på riktigt här i livet.

min mamma. och killen jag trodde jag skulle dela resten av mitt liv med, pappan till mina framtida barn.

jag hade gärna varit utan de båda besvikelserna.