Min Farfar

Idag fyller min farfar 91 år. Farmor hade bakat fina tårtor som det var meningen att han skulle firas med på sjukhemmet/äldreboendet igår, men han ramlade på förmiddagen, slog upp ena ögonbrynet så det blödde otroligt mycket, och fick en spricka i höftbenet som gör att han inte längre kan röra sig. Gårdagen spenderade han på akuten, och sin födelsedag idag på sjukhuset där han till slut fick så mycket morfin att han somnade och slapp smärtan. Tårtorna står fortfarande i farmors kylskåp.

Jag satt bredvid honom i en och en halv timme ikväll, efter jag kom hem från jobbet. Tankar hamnade på ett skrivet blad under tiden jag lyssnade på hans andetag. Vid en tidpunkt slutade han andas några sekunder. Hela min kropp fick panik. Men sedan började han igen. Mitt hjärta bultade ett bra tag innan det lugnade ner sig.

Min fina, fina, underbara farfar. Vad jag är glad att 25% av mig kommer från dig. På onsdag åker jag till USA och är borta mer än en månad. Det är en lång tid för en begravning att dröja. Men jag tror inte han kommer vara kvar hos oss så länge till, även om han är en otrolig kämpe.

Advertisements

han har

han har egenskaper och personlighetsdrag som gör att jag vet att jag inte kan ha en längre relation med honom, eller skapa en familj eller göra något annat långtgående.

Men han får mig att börja gapskratta under tiden vi har sex, får mig att komma flera gånger när jag egentligen inte alls var på humör för att ens vara särskilt nära honom. Han höll om mig sista morgonen vi vaknade upp tillsammans med kommentaren “I want to give you a full body hug”, höll runt hela mig och smekte mig över ansiktet och armarna på ett sätt som jag vet är väldigt kärleksfullt när det kommer från honom.

Och han har åkt nu. Och i morse sa han att han tyckte jag var kall, men efter eftermiddagen tillsammans, som inte alls var planerad utan spontanhände på grund av honom, tror jag han fick mer förståelse för hur jag tänker. Det vill jag intala mig själv i alla fall. Det var ett fint hejdå, till slut. Tredje gången gillt. Inte en snabbt stängd dörr, som första gången. Inte några anklagande ord, som andra gången. Utan en lång kram, med respekt, med en fin känsla. En puss. En vinkning. Och sen var han på bussen med all sin packning.

Han lämnade en kondom hos mig. “Use it well.” Make it a good one. Jag tror jag kommer välja att låta det ta ett tag. Behöver en period i mitt liv utan drama. Bara jag och mina 10.2 kvadratmeter, mina vänner och familj.

Sen kanske det inte blir så. Finns såklart alltid något som knackar på.

En kemi som är så stark att jag nästan blir rädd. Och jag märker hur mycket jag ler när jag pratar om honom, även om jag knappt känner honom. Men det blir så när man första gången man träffas berättar om delar av ens livshistoria, och vid ett senare tillfälle får en hand genom håret, vid nacken, och upplever ett pirr genom kroppen som jag aldrig tidigare känt från en nästan-främling som rört vid mig.

Och det är så läskigt att jag drar mig undan. Och för att jag haft drama*2 med två andra killar samtidigt, och det inte på något sätt alls fanns plats för ett tredje. Inte i mitt huvud, inte i min vardag.

För jag fick besök. Från Tjeckien. Oväntat. Ett sms när han redan var i Lund. Första kvällen var fin, sen kom konsekvenserna av att han fuckar med mitt huvud utan någon särskild ansträngning. Och det hela slutade med hulkgråt och självmordshot och jag som satt där i allt drama som jag aldrig någonsin ville ha och försökte få någon rätsida på situationen jag inte själv kunde styra över, för det enda som hade hjälpt hade varit att radera de senaste femton månaderna (vilken jävla lång tid det är, helt ärligt, fan, inte tänkt på det innan. så jävla länge detta dramat hållt på), och det kan ingen av oss göra.

 

Jag är jävligt stark, vilket leder till att jag kan verka kall. Men jag hade fan inte överlevt om jag inte kunnat stänga av på det sättet.

Jag är stolt. Att jag klarar detta. Att jag är säkrare på mig själv, men samtidigt pushar mig själv in i situationer där jag känner mig osäker. För annars slutar man utvecklas.

Pavel sa “du kommer bli starkare av det här”. Och jag skrev i ett blogginlägg för några månader sedan att jag inte var säker på om jag blivit det eftersom jag inte var säker på om jag var igenom det än.

Jag är fortfarande inte igenom det helt, men jag är delvis genom det. Och jag har blivit starkare. Och det är jag jävligt stolt över.

Fina nets, du kan, du.

mellan det inlägget som jag skrev den 25 februari och det jag skrev nyss finns en del i historien till. en del där jag fick ett mail om att det fanns en biljett bokad från CZ till SE  och att han skulle komma vad jag än sa. ett nyköpt kontantkort bara för att kunna ringa till mig eftersom jag blockerat hans andra nummer. ett mail från mig där jag bad honom att inte komma. och ett telefonsamtal samma minut som planet lyfte, fast från marken med tårar. ett “jag respekterar dig för mycket för att gå emot det du vill”, fast på engelska. vet inte om det är sant, eller om han är en coward som kanske inte hade åkt med planet ändå, och mitt mail blev en legitim ursäkt, men just i stunden han sa det kändes det så jävla skönt att han ÄNTLIGEN respekterade något jag sa.

en timmes telefonsamtal där jag förklarade hur jag tänkte och där han höll med mig. berättelser från Schweiz och Kandersteg och vad som hänt där under hans veckor på besök. en överenskommelse i slutet om att ha kontakt om en månad igen, utan någonting alls emellan. han ville ha vardagskontakt, eller tre veckor. jag sa ingen vardagskontakt, och en månad.

det fullständiga avslutet hade han inte gått med på. och det här är bättre än inget. för det tillåter mig att leva ett vardagsliv. att kunna andas.

att kunna bli arg. jag har varit argare än på länge de senaste veckorna. 18 dagar just nu. en enda dag kände jag saknad under några timmar. riktig saknad. men det övergick i ilska igen lite senare. det är lättare att hantera ilska än saknad. även om det säkert är olika steg, så att saknaden kommer komma tillbaka och hälsa på senare igen. i så fall får jag leva i den då. lika mycket som jag levt i sorgen och lever i ilskan som bubblar upp då och då. Hur fan han kunde behandla mig på det sättet. Hur han hade normaliserat sitt beteende under en så lång tid att jag inte reagerade starkare den stunden när allt ställdes på sin spets, när jag borde skrikit och vrålat och anklagat istället för att gå undan och gråta, skriva och ringa till vänner, och sedan komma tillbaka några timmar senare, full efter en 6 cl jägershot jag drog ensam framför bardisken som en walk in – walk out-gäst, och låtsas vara på roligt och underhållande humör för honom och för de andra.

Om lite mindre än två veckor ska vi ha kontakt, och jag är stolt över hur mycket jag förändrat i mitt liv redan. Ännu mer kommer ske. Och jag hoppas att han också gjort det, även om jag nästan förväntar mig att han och tjejen han var otrogen med och jagat i sju månader ska ha blivit tillsammans, eller i alla fall påbörjat sin affär igen. För jag tror inte han är stark nog att avsluta det trots allt hon gjort mot honom, och nu när jag är borta ur bilden känner inte hon sig hotad längre utan kommer släppa in honom igen.

Men då ska jag minnas min kollegas ord han sa under sommaren när allting var nytt. Jag sa att jag inte ville att de skulle bli tillsammans. “Varför det? Skit i det.”

Om det är så att de blivit tillsammans eller påbörjat något igen är det just det jag kommer göra. Skita i det, helt kapa kontakten och låta dem leva sitt liv som de vill. Jag tror det kommer bli kaos så småningom, men då får de genomleva det och ta konsekvenserna. Det är inte mitt ok att bära. Inte mitt ansvar, inte något jag borde bry mig om. Istället ska jag fokusera på mitt eget liv och att göra saker för mig själv som får mig att må bra. Just så. 🙂

se

“Det finns en snubbe som jag hänger med.”

Är hur jag brukar prata om honom. Och det är sant. För han är inte mitt livs kärlek. Har sagt att han aldrig vill vara monogam. Och eftersom han är så ärlig med det känns det på något vis bra. P fick mig att tro att han var monogam och aldrig skulle kunna göra något mot mig, ändå slutade det med att han var otrogen efter fyra fina år tillsammans och dolde saker och känslor och händelser och ljög mig rakt upp i ansiktet och över telefonen.

 

Och det var egentligen inte det här jag hade tänkt skriva om, inte de här känslorna jag ville riva upp inom mig. Fan.

 

Det jag ville skriva var att snubben jag hänger med kom tillbaka till Lund igår efter en vecka i sitt hemland. Han bjöd över mig några timmar innan han skulle åka förra veckan, och hörde av sig när han var på väg tillbaka och sa “jag är hemma vid 22.30, du kan komma förbi då om det passar dig”, fast på engelska. Och jag kom tillbaka från en dag och kväll i Malmö samma tid som hans flygbuss kom, och vi gick omkring i gångarna på Malmborgs innan vi gick hem till honom och kvällen var på något vis så himla fin. Jag fick en present med en tanke bakom men som egentligen inte är så mycket värd, vilket är den sortens presenter jag älskar. Och jag sov över där efter några timmars vakenhet och en dusch som fick duschas om och de uttryckta orden “that was good”.

Och det är fint att ha en arm runtom sig när man somnar.

 

Och det vore väldigt oklokt att få känslor för denna personen. Jag säger till mig själv att inte få det, utan att bara leva i stunden. Mina ord till honom innan han åkte till sitt hemland var don’t miss me too much. Hans svar var någon halvsekunds tystnad och sedan live life fully.

På något sätt är det enkelt att förhålla sig till någon som om han inte var ärlig med vad han gjorde och hur han tänkte skulle vara en jävla skitstövel. Men eftersom han är ärlig med vad han gör och hur han tänker är det upp till mig att bestämma om jag fortsätter träffa honom eller inte. Kan jag hålla den informationen i huvudet och ändå tycka att tiden spenderad med honom är väldigt fin och får mig att må bra, då fungerar det.

Men det kan också vara så att han får mig att må bra för att han får mig att känna mig speciell genom sina handlingar, trots det han sagt och det jag vet. Kanske blir det jävligt jobbigt den dagen jag känner mig bortvald och inte är den tjejen han träffar först efter en resa.

Samtidigt tar det bort funderingarna om borde/borde inte, vill/vill inte, framtid/inte framtid. För jag vet att det inte finns någon framtid utan jag bara njuter av livet i stunden. Gör det jag mår bra av just nu. Somnar med en arm runtom mig för att det får mig att må bra. Och det kan också vara fint.

overöverover

Det kanske är över på riktigt nu. För första gången på sju månader.

Nu är det en vecka sedan vi hade den senaste kontakten.

Igår knackade det på dörren på morgonen och jag trodde det var han. Jag tänkte villinte villinte och stålsatte mig för att dra på den hårda masken, säga min förberedda line och stänga dörren i hans ansikte.

Men det var bara en kille som skulle hem till min granne.

Efter jag stängt dörren skakade jag. Mina händer och fingrar darrade.

En urladdning. Bara att öppna dörren efter en knackning. Resten av dagen ryckte jag till vid varje ljud jag hörde utanför dörren.

Gick in på hans facebooksida nu ikväll. Såg att han blivit vän med 19 nya personer efter veckorna på KISC. Var taggad i en bild när han åkte snowboard tillsammans med en tjej. Gick in på hennes sida. Söt. Konstnärlig. Äventyrlig. Brunhårig. Hans stil.

De kanske bara åkte snowboard tillsammans en dag. Eller så hade de sex flera gånger per dag i slutet på veckan. Båda är möjliga. För det spelar fan ingen roll att han skickade ett mail förra lördagen där det står …”and my conviction that you are the one for me.” och “When I watch people with kids on their sleds I picture you and me and our family living in a beautiful place. It is perhaps my dream. ” och “I don’t want to be breaking your heart again. I hate making people I care about sad, you know that. And I care about you so so much.”

för han har sagt liknande fina saker innan. och han har ändå haft sex med sin kollega på hennes kontor under samma period. när han samtidigt sa till mig att det var över.

så många fina ord han yttrat de senaste sju månaderna. och inte en enda jävla handling för att på riktigt få mig tillbaka.

jag var beredd att svälja stoltheten och låta honom flytta in hos mig i slutet av mars. jag gav honom ett telefonnummer som han kunde ringa för att få ett jobb under en månad.

men han ringde inte.

för han inte tyckte att jag varit så “supportive”.

och då är frågan vad FAN han förväntar sig. att jag ska böna och be och ge hejarop för att han ska våga ta steget? att han ska känna sig helt säker på att jag kommer ta tillbaka honom innan han tar det steget? då är det inte att kämpa för någon. då är det att glida på ett bananskal och förvänta sig ett jävla flow i livet skapat av andra personer runtom en. helt jävla initiativlös. fy fan. fy fan fy fan fy fan fy fan fy fan FAAAAAAAANNNNNNNNN jävla fucking idiot och jag är så jävla kär i honom ändå. älskar honom ändå.

 

och jag får väl egentligen se det som att det bara är en vecka sedan vi gjorde slut och det inte är så konstigt att jag fortfarande känner så starka känslor. Även om han hunnit med en annan flickvän emellan och jagat henne i sju månader. för för mig har det aldrig varit slut på riktigt. Jag har försökt få det till det, men allra längst inne har det inte varit det. och är väl fortfarande inte, eftersom jag förbereder en försvarsmur inför att han kommer och knackar på min dörr.

men kanske kommer han inte det. jag vet inte vad jag helst vill. stänga dörren i ansiktet på honom och få till ännu ett avslut, än mer definitivt. eller att han aldrig kommer och knackar på. mitt ego vill på något sätt att han gör det för att veta att han i slutändan gjorde ett försök till att få tillbaka mig. men frågan är hur hälsosamt det hade varit. kanske hade jag inte varit stark nog att stänga dörren i ansiktet på honom efter min oneline. och vad fan hade det då lett till? ingenting hälsosamt i längden. fy fan för det han har gjort och gör mot mig. behandlat mig som skit men ändå blandat det med fina ord som gett mig förhoppningar som aldrig infriats. “Maybe I’m just an ignorant man but I have not understood your behaviour as signs for “Pavel, I want you to be only mine again.” If that was what you wanted you should have told me in a more straight forward manner.”

men jag var den bedragna. den som blivit behandlad som skit. varför skulle JAG vara den som jagade? Jag gjorde det ett tag, precis i början. Men några inte så subtila hintar. Men då var Zuzana allt han brydde sig om.

en gång sa han “you’ll notice when I’m trying to get you back” eller något liknande. och jag har aldrig märkt av det. inte på riktigt. jag trodde jag gjorde det när vi pratade om att han skulle komma till Sverige. “My heart is beating so hard right now” sa han över skype efter att han lagt fram förslaget på att han skulle komma till Sverige, och vad han hoppades skulle hända efter det.

och jag gick på de fina orden igen.

och jag vet att han på något sätt menar dem. i just den stunden han säger dem menar han dem.

problemet är bara att det finns andra stunder. och han är så jävla easily distracted. av andra tjejer. andra tankegångar.

och han inser inte att de orden han yttrat påverkat mig så jävla mycket. att han måste ta ansvar för sina ord. att de inte bara är ord, utan något som går rakt in i hjärtat och hjärnan i mig och fuckar upp mitt system.

därför är enda sättet att blockera honom helt.

på messenger

alla hans mobilnummer så att inga sms eller samtal kan komma fram

på whatsapp

emailen går inte att blockera. bara direktflytta till skräpposten. och jag känner mig själv tillräckligt väl att jag vet att jag skulle kolla den där skräpposten då och då. och då är det bättre att bara få rakt in i inkorgen. är jag stark nog någon gång i framtiden kanske jag raderar ett eventuellt mail direkt utan att läsa det. mailet han skickade i lördags läste jag. det som jag citerat ur. det innehöll inga frågor. några förklaringar. men inga konkreta förhoppningar. bara den där familjen med kälkar. som också fuckar upp mitt system, egentligen. men inte lika illa som tidigare yttrade ord. för jag har förlorat hoppet nu. kanske finns det en liten kärna kvar längst inne, men jag gör mitt bästa för att förklara för det att det inte är lönt. sju månader av besvikelser får vara nog. vi kan inte leva i limbo längre. jag kan inte leva i limbo längre. och han är inte stark nog att ta ett slutgiltigt beslut. Det har inte jag heller varit de senaste sju månaderna. Jag har försökt ett par gånger, men aldrig fullföljt. Nu har jag fullföljt, genom alla blockeringar.

Jag vill ha kvar honom på facebook för att alla våra resor finns i hans album. Jag kan inte bara radera den delen av mitt liv, jag vill ha tillgång till de minnena. Kanske borde jag bara ladda ner alla och skriva av bildbeskrivningar och kommentarer som gör mig glad. Men det är ett stort projekt.

men jag märkte ikväll att jag inte var stark nog att inte gå in på hans sida och titta på vad som hänt sen senast, även om jag dolt honom i min feed.

så kanske hade det varit bättre att unfrienda för att inte ha den möjligheten.

eller så får jag bara leva med smärtan över att gå in där och kolla någon gång emellanåt när jag inte kan stå emot, och vara stark nog för att inte göra det andra gånger.

 

 

det är två personer som sårat mig på riktigt här i livet.

min mamma. och killen jag trodde jag skulle dela resten av mitt liv med, pappan till mina framtida barn.

jag hade gärna varit utan de båda besvikelserna.

foundation

För första gången på länge blir jag sugen på att ge mig ut och resa. Jag slickar fortfarande mina sår, och är nog inte redo för något längre än på ett tag, men bara känslan att ha en genuin önskan om att åka iväg är fin. Och inte för att åka iväg och träffa någon, utan för att åka iväg och uppleva saker för min egen skull. Träffa okända människor för min egen skull. Ta foton och skriva dagbok och må genuint bra för min egen skull. Eventuellt håller jag dock på att riva upp gamla sår igen. Jag vet inte vad jag håller på med och i ena stunden känner jag att JA, såklart han ska komma till Sverige i en månad och vi ska testa hur det känns och jag kanske kan glömma det som har hänt. Han är ju ändå den jag älskar och känner mig bäst med. Medan en annan stund mer innehåller tankarna: vad FAN håller du på med? Hur kan du ens tänka tanken på att låta honom få en andra chans? En liten del kommer alltid förakta mig själv resten av livet om jag tar tillbaka honom. Men då kommer en liten röst som säger: men tänk om det blir bra då? Tänk så lever ni ett jättefint liv tillsammans med barn och lycka och en massa glada stunder och lagom mycket äventyr? Tänk så kommer du aldrig hitta någon annan som älskar dig på samma vis och som lärt känna dig på så många olika sätt. Jag vet inte om jag skulle ge någon annan person fyra år av mitt liv utan skulle stänga den ute mycket tidigare än så om allt inte kändes bra.

Men jag lever Sverigeliv och det har kommit en massa snö och jag vill hälsa på min farmor och farfar imorgon. Min fantastiska farmor och fantastiska farfar. Den enda delen av min familj som fortfarande är lika stabil som den varit under hela min uppväxt. Jag känner så mycket kärlek för dem, så mycket respekt och så mycket beundran. Och stolthet, att femtio procent av mina gener kommer från dem. Julbak i december. Putsande av en mässingsljusstake i september. Prat och stöttning och jästa pannkakor. Så många jästa pannkakor ❤

aftermath

åh nettis. vill jag säga.

jag läste en gammal konversation med en av mina allra närmsta kompisar i hong kong. hon är en av de mest beundransvärda och finaste människorna jag någonsin lärt känna, och vi har haft många djupa konversationer. och många icke-djupa konversationer.

jag skrev till henne att jag var lite rädd för framtiden, för jag var fortfarande så ung och visste inte vilka svårigheter som låg framför mig. jag hade gått igenom mycket redan, men hade lång väg kvar av livet.

åh nettis, nu vet du. en svårighet till av livets alla. det var nog inte den sista, om jag tänker på sannolikheten över att saker kommer hända den resterande delen av ditt liv. men det kommer komma mer lycka också.

en sak som pavel skrev till mig när allt fortfarande var nytt och han fortfarande inte insett vad han egentligen gjort (han har kommit i alla fall en liten bit längre ner på den vägen nu) var att jag skulle komma starkare ur allt det här.

jag var på väg att flyga i luften. så jävla arg. hur fan tänkte han som skrev en sådan sak? mitt svar blev att jag redan är en väldigt stark person. jag behöver inga gigantiska besvikelser för att bättra på den styrkan. jag var nöjd med den jag redan hade.

han ringde och grät i telefonen.

Jag vet inte om jag är starkare. Jag vet inte om jag är genom det. Med ganska stor sannolikhet inte än, även om jag slutat gråta varje dag, och slutat vilja gråta varje dag. Jag sörjer inte med samma vrålande intensitet längre. Jag känner inte längre hur det fysiskt gör ont i mitt hjärta när det slits bort delar som suttit där i åratal. Det var på något sätt en fascinerande känsla, att jag på riktigt kände hur en del av mitt hjärta slets bort. Och hur jag andra stunder fogade tillbaka en liten bit igen och kände hur mycket bättre hjärtat mådde för en stund. Även om den tillfogade biten var tvungen att slitas bort en andra gång. Senare. Kanske när jag satt i en bil tillsammans med fyra andra och åkte genom Kanadas magiska natur, och en live-version av Home med Edward Sharpe and the Magnetic Zeros spelades. Det var min låt för honom. Inte vår, utan min. Home is whenever I’m with you. Det var den svåraste biten, att förlora det som varit min enda stabila punkt under så många år. Mina första 21 levnadsår var det jag själv som var den stabila punkten. Sen hände något, och jag lät någon annan bli det. För att jag trodde att det skulle förbli så i resten av mitt liv. Men så satt jag där, men bergen och vattnet och skogen susandes förbi och döljde tårarna som rullade nerför mina kinder, och en liten bit av mitt hjärta slets ut. Efter vandringen upp på bergstoppen kom nästa krasch. Paret var ute på upptäcktsfärd, amerikanen sov och luxemburgaren vilade. Jag gick iväg för att jag kände att jag inte klarade det längre. Klarade inte av allt det vackra i relation med allt det fula. Ville bara att Pavel skulle vara där och uppleva det med mig och att allt skulle vara som jag fram till i våras föreställt mig att resten av mitt liv skulle se ut.

Luxemburgaren hamnade på samma plats som mig efter en stund. Den värsta gråten, hulkandet, hade slutat. Men när han frågade om jag ville vara själv sa jag nej, och fick istället en stöttande kram och stöttande ord när tårarna började rinna igen.

Efter det var det som att jag hade sköljt bort de dåliga känslorna för resten av resan. Jag kunde ha roligt på riktigt. Njuta på riktigt. Inte sjunka ner i stunder av melankolia som jag gjort de första dagarna, även om det mesta varit bra ändå. Jag behövde en genomsköljning, en utrensning, och det fick jag, där på bergstoppen på Flower Ridge där det några timmar senare skulle öppnas upp den vackraste stjärnhimmel jag någonsin sett.

Och det är väl just det som är det fina, att alla känslor finns. Att det kan vara så fult och så jobbigt och så sorgset och ledsamt, men i andra stunder så vackert. “This is one moment. But know that another, shall pierce you with a sudden, painful joy”