Adventure: version Asia

Om två månader och två dagar lyfter ett flygplan från Copenhagen Airport som jag kommer sitta på. Det flyger till Heathrow. Där finns det ett annat flygplan som kommer flyga mycket längre, men som också har en stol reserverad i mitt namn.

När planet landar kommer jag ha spenderat sexton timmar med en tjej som jag hitintills bara fikat med under en timme och tänkt att vi är väldigt olika, men att hon också är väldigt trevlig och att jag gillar henne. Vi kommer gå ut i myllret av människor och jag kommer vara ett huvud längre än många av dem. Det kommer finnas skyltar på ett språk som jag har absolut noll koll på, och som på inget sätt alls kan härledas till mitt eget. Och jag som tyckte att tjeckiskan var extremt märklig. Och innan det tyskan i Schweiz. Uppgraderar helt enkelt en nivå till.

Om jag hade sett mig själv i den situationen jag är i just nu för några år sedan hade jag nog varit jävligt stolt över mig själv. Inte på alla plan, men på många. En sommarlägenhet i Västra Hamnen med havsutsikt, efter att ha bott tio månader i en tvåa i Slottsstaden. Pojkvän som är en del av mig, som jag känner mig – kanske inte halv, men i alla fall åttiofemprocentig utan. Ett pluggande som går hyfsat bra, och ett jobb på ett av de finaste hotellen i Malmö där jag har koll på vad jag gör och har gäster som säger “you’ve got it! you really do!” när de pratar om servicekänslan. Ett äventyr som ligger på nedräkning. Och en pojkvän som skriver “Can we finally, after next winter, stay together and never part?!“. Och jag som tänker ja!

Hong Kong Autumn 2015, bring it on.

Advertisements

melancholia

alltså, det här låter jävligt random.

men det händer att jag går in här och läser i mina gamla arkiv för att komma ihåg hur – ursäkta narcissismen – jävla cool jag var en gång i tiden. vilken jävla personlighet jag hade, hur spontan jag var, att jag alltid ville ut på äventyr, att alla i hela universum älskade mig (en nypa salt på det sista).

för så är det inte riktigt längre. och det är lite sorgligt. men samtidigt mitt eget fel för att jag låtit det gå så långt och inte tagit tag i det. människorna på campus i helsingborg tror nog jag är typ världens tråkigaste människa för att jag aldrig lät min pepphetssida visa sig i början, utan bara en seriös pluggsida, och sen har det liksom blivit för sent för att plocka fram det andra, för att ingen alls förväntar sig den, plus att den ligger djupare och mer dold än förut. på ett sätt är jag förändrad för att jag har fokus på de näranära relationerna och inte känner ett behov av att ha tretusen ytliga vänner att hänga med varje helg. fast femton hade väl inte varit fel. och den obekväma sanningen är att de näranära inte tas lika väl om hand längre heller.

lite skuld på pojkvän för att han inte alls är lika outgoing och stort-kontaktnät-människa som jag var en gång i tiden, och det har smittat av sig, särskilt eftersom jag bodde utomlands så länge.

det är lite roligt, hur man identifierar sig själv. jag har egentligen fortfarande bilden av mig själv som en hyfsat cool människa med mycket kompisar som jag hänger med ofta, glad och peppig och med stort intresse av bergsäventyr och andra äventyr.

när det egentligen inte alls stämmer längre utan bara är en beskrivning på mig själv under typ senast 2012. lite synd, för jag hade gärna varit den personen igen.

och såklart finns det där under ytan, och kan bubbla upp emellanåt, men så himla mycket mer sällan än vad jag hade önskat.

har ett “gäng” i skolan på fyra pers som jag faktiskt på riktigt har roligt med (gud, vad miserabel jag låter!) och ibland tänker jag att vi är typ the misfits som hänger för att vi inte är som samhällstjejerna på bladins.. vilket inte riktigt är sant, alla andra är inte som dem, men alla är så sjukt snygga och välklädda och vissa är jättesmarta och andra kanske not so much, men ser fortfarande ut som att de ska ta över världen. och ja, det plockar fram mindervärdeskänslorna hos mig, tyvärr.

men! dock! borde typ inte känna så eftersom jag just nu efter tips från finaste finaste mickis (och intervju och tre provjobbstillfällen) blivit anställd på det hotell i malmö som ligger högst rankat i staden, fyra i Sverige och blivit utnämnt till landets bästa affärshotell. you’ll find me in reception, baby! helgjobb och sommarjobb 🙂 🙂 🙂 🙂

meneee trots detta finns de andra känslorna där också. önskar jag kunde avsluta med ett klämkäckt “men det går säkert över!”, och det är väl tanken, men sanningen är att jag är en annan person nu än 2012, och jag kan sakna det jag var en gång i tiden. man ska inte vara melankolisk, jag har mycket bra i mitt liv nu också, men ändå en lite pockande känsla som säger “det var ännu bättre då”.

“You grow up and your parents teach you all of these different things. Then you become a teenager and revolt against all of them. A few years later you create your own life, fully independent and with your own ideas.

And realize that it looks exactly like your parents’ life did.”

– Life lesson from a lecture (about food) at uni today.

det kommer så mycket tankar när lugnet lägger sig

Det jag ville säga var att jag vet inte var jag har mig själv just nu. Ibland vet jag inte alls var jag är, vad jag vill, vad som är viktigt i livet längre.

Flyttade till Malmö och peppade för att jag skulle kunna träffa kompisar oftare. Hur många gånger har jag träffat Cazz? En. Hur många gånger har jag träffat Cajsa? Som bor typ 500 meter från mig? Noll. Så jävla dåligt. Har haft för mycket som hänt. Det börjar lugna ner sig. En stressvecka till, sen blir det bättre.

Ser på ett märkligt sätt lite fram emot att vara ensam i lägenheten när P åker till CZ och skriver tentor i januari och februari. Han vet inte om han kan spendera vårterminen på Cph universitet. Om det blir ett ja får jag sambo igen från mars, annars inte. Borde väl ha en inneboende för att inte slösa upp mina sparpengar. Eller börja ta CSN-lån. Har varit himla stolt över att inte behöva göra det. Dock har jag inte köpt kläder på typ 1½ år, är ute extremt sällan och äter fattigmansmat. Positivt och negativt osv..

Utöver det? Har kapat relationen med min mamma. Hämtat upp alla mina barndomsgrejer och minnen från gården. Istället för att kunna spara dem och kunna visa och ge till mina eventuella framtida barn borde jag göra mig av med docksängar och dockskåp och leksaker. Det gör lite ont. Men kan inte förvara dem för alltid där de står just nu.

Det gör lite ont att inte ha någon relation med min mamma heller, men efter att hon skickat ett mail till mig om hur dåligt hon mådde efter att ha träffat mig, hur dåliga hon tyckte mina val var som jag gjort efter studenten, hur dålig min personlighet var, hur dåligt mitt utseende var.. etc. Så kände jag att nej, nu är det nog. Efter jävligt många år av upp och ner är det nog nu, hon kan inte behandla mig så här. Efter det har grejer gått lite crazy bananas med henne, men jag sa att om hon någon gång vill lära känna sin dotter som den person hon faktiskt är får hon kontakta mig, men att jag vill ha en uppriktig ursäkt för det hon skrev i sitt mail. Hon freakade ur när jag sa det till henne, och att hon aldrig skulle ursäkta sig för det, så fine. Jag mår bättre utan henne, som hon är just nu, i mitt liv. Jag sörjer barndomsminnen och allting som hade kunnat vara annorlunda, och att aldrig mer kunna besöka mitt barndomshem (hej fjärde generationen på gården, det tog visst stopp där), men kan inte krypa inför henne igen. Särskilt eftersom hon anser att allting är mitt fel och att hon är världens bästa människa. Att jag är en hemsk person med dålig personlighet, ful stil och dåliga livsval. Då räcker det inte att jag består av 50% gener från henne och att hon bar mig i nio månader, födde mig och älskade mig under min uppväxt. Skriver man sådana saker till sin dotter (som de flesta andra verkar tycka är en helt okej människa), då förtjänar man fan inte henne.

Antar att det finns grejer under ytan som kommer ploppa upp någon gång i framtiden, någon slags fucked up crazy mental meltdown, men det får bli framtidens problem. Det kommer upp i småstötar ibland och jag känner mig som världens sämsta människa, men det gör man väl ändå, även om man inte har en mamma som stött bort en och blivit personlighetsförändrad.

Sunday, bloody Sunday

Att leta lägenhet i Malmö och Lund känns som ett heltidsjobb just nu. Är jag för tidig ute? Är jag för sent ute? Är det värt att säga nej till att vara inneboende på Värnhem för att hoppas på att hitta en egen lägenhet senare? Kommer vi få bo i ett skrymsle? Hur fin lägenhet vill vi ha? Hur mycket kan vi betala? Ska vi ta vad som helst? Varför ställde jag mig inte i den där kön man måste betala för tidigare? Varför vill alla hyra ut från juni eller juli och inte september? Kommer jag hinna få tag på något innan alla blir antagna till universitet och slåss med mig om lägenheterna?

Och utöver det: varför svarar inte Norge-jobbet på mitt mail? Och vad fasen ska jag göra i sommar om jag inte spenderar tre månader i Bergen?

Och den lilla twisten: Ska jag göra mina gruppmedlemmar besvikna genom att åka till Tjeckien och “smita” från förberedelserna inför vår opponering, eller ska jag göra min pojkvän besviken genom att inte åka och träffa honom och göra honom glad inför tentaperioden?

Lite söndagsfunderingar.

Nu ska jag skriva den där jämförande recensionen jag planerat att skriva sedan jag gick upp halv nio i morse (hej åtta timmar sedan)

hej vinterland

DSC09512

 

DSC09511

 

Jag var visst en vända i Österrike också, hälsade på KonneKonrad och åkte snowboard. Så jädra dålig det första åket. Så himla mycket bättre det sista. Så himla fint 🙂