han har

han har egenskaper och personlighetsdrag som gör att jag vet att jag inte kan ha en längre relation med honom, eller skapa en familj eller göra något annat långtgående.

Men han får mig att börja gapskratta under tiden vi har sex, får mig att komma flera gånger när jag egentligen inte alls var på humör för att ens vara särskilt nära honom. Han höll om mig sista morgonen vi vaknade upp tillsammans med kommentaren “I want to give you a full body hug”, höll runt hela mig och smekte mig över ansiktet och armarna på ett sätt som jag vet är väldigt kärleksfullt när det kommer från honom.

Och han har åkt nu. Och i morse sa han att han tyckte jag var kall, men efter eftermiddagen tillsammans, som inte alls var planerad utan spontanhände på grund av honom, tror jag han fick mer förståelse för hur jag tänker. Det vill jag intala mig själv i alla fall. Det var ett fint hejdå, till slut. Tredje gången gillt. Inte en snabbt stängd dörr, som första gången. Inte några anklagande ord, som andra gången. Utan en lång kram, med respekt, med en fin känsla. En puss. En vinkning. Och sen var han på bussen med all sin packning.

Han lämnade en kondom hos mig. “Use it well.” Make it a good one. Jag tror jag kommer välja att låta det ta ett tag. Behöver en period i mitt liv utan drama. Bara jag och mina 10.2 kvadratmeter, mina vänner och familj.

Sen kanske det inte blir så. Finns såklart alltid något som knackar på.

En kemi som är så stark att jag nästan blir rädd. Och jag märker hur mycket jag ler när jag pratar om honom, även om jag knappt känner honom. Men det blir så när man första gången man träffas berättar om delar av ens livshistoria, och vid ett senare tillfälle får en hand genom håret, vid nacken, och upplever ett pirr genom kroppen som jag aldrig tidigare känt från en nästan-främling som rört vid mig.

Och det är så läskigt att jag drar mig undan. Och för att jag haft drama*2 med två andra killar samtidigt, och det inte på något sätt alls fanns plats för ett tredje. Inte i mitt huvud, inte i min vardag.

För jag fick besök. Från Tjeckien. Oväntat. Ett sms när han redan var i Lund. Första kvällen var fin, sen kom konsekvenserna av att han fuckar med mitt huvud utan någon särskild ansträngning. Och det hela slutade med hulkgråt och självmordshot och jag som satt där i allt drama som jag aldrig någonsin ville ha och försökte få någon rätsida på situationen jag inte själv kunde styra över, för det enda som hade hjälpt hade varit att radera de senaste femton månaderna (vilken jävla lång tid det är, helt ärligt, fan, inte tänkt på det innan. så jävla länge detta dramat hållt på), och det kan ingen av oss göra.

 

Jag är jävligt stark, vilket leder till att jag kan verka kall. Men jag hade fan inte överlevt om jag inte kunnat stänga av på det sättet.

Jag är stolt. Att jag klarar detta. Att jag är säkrare på mig själv, men samtidigt pushar mig själv in i situationer där jag känner mig osäker. För annars slutar man utvecklas.

Pavel sa “du kommer bli starkare av det här”. Och jag skrev i ett blogginlägg för några månader sedan att jag inte var säker på om jag blivit det eftersom jag inte var säker på om jag var igenom det än.

Jag är fortfarande inte igenom det helt, men jag är delvis genom det. Och jag har blivit starkare. Och det är jag jävligt stolt över.

Fina nets, du kan, du.