Day 29 – Your aspirations

Äventyr. Alltid dessa äventyr.

Det finns stunder där jag ligger och stirrar på datorn och undrar vilken hemsida jag ska besöka för att se om något nytt hänt de senaste fem minuterna. Det är stunder då jag funderar på vilken slags choklad jag ska trycka i mig härnäst, väl medveten om att illamåendet redan finns där efter att ha uttråkad-ätit mycket redan. Det är stunder då jag inte känner något hopp alls, bara en dålig känsla i magen som säger nej. jag gillar inte det här.

Det finns också stunder där jag studsar omkring för att glädjen fullkomligt uppfyller mig och jag vet inte var jag ska ta vägen. Galna flicka kan jag höra om mig. De stunderna uppkommer när jag har något att längta till, något där förväntningarna är höga som skyskrapor. Även om de bara är höga hus ibland finns det ändå något att lägga peppheten på. Det som får mig att må som sämst är när jag inte har några planer, inte något att se fram emot, utan bara ha ändlöst många timmar framför mig av… ingenting.

Bara att drömma om äventyr kan få mig att må bättre. Tidigare idag bläddrade jag bakåt i min dagbok till tiden precis innan jag åkte till Oslo. Fick tillbaka känslan av snartsnart på väg mot nytt och längtade efter att kunna uppleva den på riktigt. Kom på att det är längre tid kvar till Schweiz nu än vad det var när jag åkte till Oslo förra gången. Funderade åka igen? Svar nej. Har mer ansvar här hemma nu, saker jag inte bara vill lämna.

Inne på hemsida med annonser om olika gårdar över hela världen där man kan åka och volontärarbeta under kortare eller längre period. Äventyr efter Schweiz?

Pepphetsknarkare. Det tror jag att jag är. Frågan är då vad mina aspirations är. Vad jag strävar efter, vad jag längtar efter.

Jag strävar efter ett bra liv, ett liv där jag mår bra och är lycklig. För att kunna göra det behöver jag människor jag mår bra av, och något att peppa upp mig för. KISC är inte universallösningen, det kommer en tid efteråt också, men det känns som en bra start. Efter det hittar jag något annat att längta till.

one day, i’ll leave this town.

Day 28 – Something that you miss

Möjligheten till att ta fruktansvärt o-charmerande bilder som denna tillsammans med honom.

Day 27 – Your favorite place

Jag har en gul plupp bredvid mitt namn på veckoplanen. Det betyder catering. Det betyder längre lunchrast om vi inte har så mycket gäster. Den här dagen har vi inte mycket gäster.

Han har ledig dag. Som vanligt planerar han ändå att jobba några timmar, han gillar vad han håller på med. Stöter på honom när disken är diskad och köket är redo för lunchrast. Går bort till huset han bor i för att hämta lite saker jag lämnat kvar några dagar tidigare. Solsken, varmt och sommarkänslor. Lägger ut en filt på gräsmattan utanför huset. Prataprataprata vad är din livshistoria vad är min livshistoria? Besöka floden som rinner förbi några meter bort när solen blir för varm.

Vad händer om en vecka när jag är borta? Schhh. Inte tänka. Bara leva i vad som finns just nu.

Klockan blir fyra och jag borde vara i köket han borde vara på ett möte med operational director men vi är fortfarande på filten. Springa fortfort. Gladkänslor i magen.

Absoluta favoritplats? Det finns många platser jag tycker om. Dock är KISC en av de jag tycker bäst om.

Day 26 – Your fears

Bitterhet är min största rädsla.

Att jag någon gång i framtiden ser tillbaka på mitt liv och känner bitterhet för vad som hänt. Att känna att det inte var jag som styrde över händelserna, det var någon annan som gjorde mitt liv till det här, och jag tycker inte om det. Att känna att jag inte kan göra något åt min situation och inte längre ha någon positivitet kvar.

Jag tror inte detta kommer hända. Jag gör vad jag känner för och jag försöker skapa något bra av det jag har. Jag vet att jag kan, och jag har möjligheter till att skapa ett bra liv. Ändå finns det en gnagande känsla ibland. Var det inte mer än det här?

Day 25 – A first

A first day of work in Oslo.

Grata (bemanningsföretag) ringde mig i morse. Är du ledig idag? Ja. Dagis, 3-6-åringar? Tja, varför inte?

Låt mig sammanfatta dagen så här: Jag förstod inte vad de sa, och de förstod inte vad jag sa. Jämställt och bra.

Snälla kära café, ring och säg att ni vill ha mig snarast!

Day 24 – Something that makes you cry

AAAAAAARG TJEJ brukar gråta.

ledsen tjej också.

jag grät jättemycket en dag när jag hade vattenkoppor över hela mig, i ettan i gymnasiet, och trodde att jag skulle se ut som ett vårtsvin för resten av livet. gick ut på promenad och hulkade ett bra tag.

MEN DET GICK MINSANN ÖVER.

För nu är jag inte det minsta likt ett vårtsvin, höhö. Nu ska jag till KB.

Day 23 – Something that makes you feel better

Svårare än så här är det inte.

Day 22 – Something that upsets you

Min mamma är den enda som kan få mig att bli riktigt upprörd. Riktigt arg. Riktigt förbannad.

Om det är bra eller dåligt? Vet inte, men så är det. Vi har våra fina stunder också.

Day 21 – Another moment

Det är Siesta 2009, jag är på min första festival och har gladkänslor i magen. Första festivalen – sista kvällen. Solen har smekt mitt skinn, smekt så mycket så att det fått en liten nyans av rött. Volymen i bag-in-boxen jag delar med Cazz har minskat. Det vita vinet blandas med apelsinjuice för att inte smaka lika mycket vin. Vi hade inte riktigt lärt oss dricka än, och apelsinjuice var det vi hade. Man tager vad man haver sa två glada tjejer och blandade dryckerna i tomma vattenflaskor. Att jag inte kunde dricka apelsinjuice på ett halvår efteråt på grund av äcklad känsla var ett problem jag inte visste skulle uppkomma just då.

Den snyggtrevliga killen i tältet bredvid har visat intresse, och tillsammans har vi traskat iväg och sett Hoffmaestro. Sångaren ska sjunga kärlekssång och uppmanar alla till att lägga armen om personen bredvid. Snyggtrevliga killen följer uppmaningen och det blir visst kyssar också.

Efter promenad tillbaka till tälten och apelsinvinsdrickande är det Timbuktu som ska spela. Honom kan vi inte missa! säger tjejen. Tja, varför inte, säger killen. Några andra följer också med och vi lyssnar på Jason som berättar om alla som vill till himmelen. Chare ska åka hem och går efter en stund. Den brasilianska utbytesstudenten jag och Chare har ansvar för, och som bara hälsat på ett par timmar, stannar kvar, och även om vi tycker han är lite mysko finns ansvarskänslorna där.

Jag och snyggtrevlig kille bryr oss mer om varandra än brasiliansk utbytesstudent, och när jag tittar efter brasiliansk utbytesstudent är han försvunnen. Jävlar. Hittar han? Klarar han sig? Han känner ju ingen här!

Just då berättar Jason för mig att det löser sig. Det gör det alltid. Det kommer fixa sig till slut, som allt annat, det är inget tvivel om, fast nu känns skiten sur, och flera mil ifrån; det ordnar sig.

Och jag litar på Jason och riktar uppmärksamheten åt killen bredvid mig istället.

Day 20 – This month

Januari månad 2011.

110101 befann jag mig i Ystad tillsammans med kära vänner.

110102 åkte jag till Granlunda och spenderade en vecka på landet med min moder.

110109 ringde jag ett samtal till Oslo och bestämde att jag skulle bli inneboende hos tre andra tjejer.

110117 klockan 12.29 lämnar tåget Lund C och för mig till Staden med stort S som ska bli mitt hem den närmsta tiden. 21.36 rullar vi in i Staden.

110118 kommer jag springa runt i Staden och boka möten med olika bemanningsföretag.

Efter detta ligger allting i dimma. En skön dimma. En dimma som framkallar nervositet, och en klump i magen, men samtidigt adrenalin och pepphet. Det kan gå dåligt, men det kan också gå så jävla bra. Dagarna efter det kommer arbetserbjudanden trilla in och jag kommer börja jobba på något bra ställe, tjejerna jag bor med kommer vara awesome och jag kommer trivas. Känna på känslan av att stå på helt egna ben.

Januari månad 2011 kommer vara en månad som innehåller mycket.