hang

tio dagar senare är det bara sextiosju dagar kvar och jag längtar fortfarande våldsamt för mycket ibland, men livet i lund knackar på och säger men jaaaaag då?????????? och då måste jag ta hand om och sköta om så det inte känner sig åsidosatt.

Advertisements

~

De är bästa kompisar och har alltid varit fysiskt nära men aldrig på det sexuella sättet. Igår stod de och hånglade i köket och gick sedan upp på rummet. Under mycket alkoholpåverkan, ja. Men hur vaknar man sedan på morgonen? Känner faaaaaaaan eller kanske bara ojdå jaja. Glad över att inte vara en av dem och ha förvirring och funderingar.

Snurrar i skallen

Just nu relaterar jag det mesta till när mitt KISC-liv börjar igen. “Jaha, hon ska föda i mitten av januari. Då har jag varit i Schweiz i 1 1/2 månad.”

Johanna födde bebis i torsdags, åtta veckor för tidigt. Hoppashoppashoppas allting kommer gå bra. Tycker jag har hört om många som fött för tidigt och barnet ändå inte skadas av det.

Kom hem från TSK (terminsstarts-konferans) med nationen för några timmar sedan. Jag gillar nationslivet.

Borde plugga så fruktansvärt mycket mer än jag gjort den senaste tiden.

Jag är annorlunda än för ett år sedan, men är ändå i samma stad och gör samma saker. Drömmer om att åka ut ut ut.

Mina blondiner har lämnat Sverige och det känns lite konstigt och ensamt, trots att vi inte hänger 24/7 även när alla befinner sig i samma land.

Jag äter choklad, lyssnar på P3 och skriver blogg. Ska ta fram boken om organisation snart. Borde göra det nu.

Är scoutledare imorgon och ska ha köpt drick-choklad att ha med.

Det snurrar runt i min skalle.

hej jag saknar dig men vill inte waina om det. you shouldn’t feel like that, i know exactly what you mean.

tänk så är det bara i drömmarna jag saknar dig, vad händer om det inte är samma när vi träffas?

fast det är sånt jag inte vågar skriva.

Day 29 – Your aspirations

Äventyr. Alltid dessa äventyr.

Det finns stunder där jag ligger och stirrar på datorn och undrar vilken hemsida jag ska besöka för att se om något nytt hänt de senaste fem minuterna. Det är stunder då jag funderar på vilken slags choklad jag ska trycka i mig härnäst, väl medveten om att illamåendet redan finns där efter att ha uttråkad-ätit mycket redan. Det är stunder då jag inte känner något hopp alls, bara en dålig känsla i magen som säger nej. jag gillar inte det här.

Det finns också stunder där jag studsar omkring för att glädjen fullkomligt uppfyller mig och jag vet inte var jag ska ta vägen. Galna flicka kan jag höra om mig. De stunderna uppkommer när jag har något att längta till, något där förväntningarna är höga som skyskrapor. Även om de bara är höga hus ibland finns det ändå något att lägga peppheten på. Det som får mig att må som sämst är när jag inte har några planer, inte något att se fram emot, utan bara ha ändlöst många timmar framför mig av… ingenting.

Bara att drömma om äventyr kan få mig att må bättre. Tidigare idag bläddrade jag bakåt i min dagbok till tiden precis innan jag åkte till Oslo. Fick tillbaka känslan av snartsnart på väg mot nytt och längtade efter att kunna uppleva den på riktigt. Kom på att det är längre tid kvar till Schweiz nu än vad det var när jag åkte till Oslo förra gången. Funderade åka igen? Svar nej. Har mer ansvar här hemma nu, saker jag inte bara vill lämna.

Inne på hemsida med annonser om olika gårdar över hela världen där man kan åka och volontärarbeta under kortare eller längre period. Äventyr efter Schweiz?

Pepphetsknarkare. Det tror jag att jag är. Frågan är då vad mina aspirations är. Vad jag strävar efter, vad jag längtar efter.

Jag strävar efter ett bra liv, ett liv där jag mår bra och är lycklig. För att kunna göra det behöver jag människor jag mår bra av, och något att peppa upp mig för. KISC är inte universallösningen, det kommer en tid efteråt också, men det känns som en bra start. Efter det hittar jag något annat att längta till.

one day, i’ll leave this town.