Känslan av att jag borde vara så jävla lycklig över att vara tillbaka i Schweiz men mest av allt känner för att lägga mig ner och storböla?
Just den känslan.
det är inte jobbigt när det snurrar runt för det snurrar runt av lycka och alla människor runtom mig är glada jag är glad jag har finaste människorna hos mig.
Har ni någon gång börjat prata med en person och efter mindre en tio minuter insett att ni klickat? Att ni klickat så mycket att det känns som att ni känt personen större delen av ert liv när det egentligen bara är två månader? Den känslan har jag med Sanna. Vi dansar runt runt runt och sjunger Singstar och har pyjamas och röda converse. Inte för att det är tema på röda converse, men för att det är tema pyjamasparty. Det blir den bästa tacksittningen jag varit på; amerikanska pannkakor, tacos, marängsviss och shots-cider-vin.
Jag häller vin i Martin direkt från flaskan och senare på kvällen har vi vattenkrig framför baren. Jag tar ton på en och två och tre indianer och drar in Lucas i ett hörn där ingen ser och sen dansar vi till håkan, säkert, krunegård och massa andra pepplåtar.
Jag säger hejdå till folk och berättar att det är sista utekvällen på Wermlands och de säger lycka till, ha det sjukt bra och jag säger JA det ska jag, men jag vill ju vara kvar här också.
Lucas följer med mig hem och säger när jag såg dig säga hejdå till de där människorna insåg jag att jag snart måste vara en av dem. Min säng som är sjukt ostabil kraschar nästan och han viskar fina ord i mitt öra och…
nu blev det för cheesy.
Vad jag vill berätta är att sista utekvällen på nationen inte kunde blivit bättre, och jag kommer ha det så bra i Schweiz men ingenting går att jämföra med lyckan att vara omringad av människor som man tycker så mycket om och bara vara lycklig för alla är glada och alla mår så jädra bra.
1 vecka kvar 😀 😀 😀 😀 😀 😀
vs.
1 vecka kvar 😦
Kan inte riktigt bestämma mig. Just nu mer åt glad-hållet fast jag kommer sakna nationslivet riktigt mycket. (och min portugis.)
Samtal med Cazz: “Jag har börjat tycka om hösten! Med löv och mörker och mys.” “Du tror inte det kan bero lite på att du har pojkvän?” “Ehm… alltså, det är ju oftast när jag cyklar ut till honom som jag tänker på att jag gillar hösten, så kanske. Hehe.”
Håller på att förbereda mitt sista café som jag har på lördag. Förra veckan hade vi pannkaksbuffé med hemlagad sylt och andra toppingar. Vi gjorde bra reklam och det var fullständig rusning. I vanliga fall har vi runt 20-30 gäster, kanske 40 om det är en bra gång. I lördags hade vi 84 betalande gäster! Helt sjukt roligt, och stressigt.
Nu ringde köksansvarig och frågade efter inköpslistan till caféet. I will fix!
Läskigt när det sista av allting börjar komma. Sista mötet med mina scoutbarn idag. Jag kallar dem mina scoutbarn för att jag tycker om dem så mycket, och det är riktigt roligt att vara med dem ute i skogen. Varannan söndag förmiddag mellan halv tio och ett är vi ute och gör olika saker; bygger kojor, leker lekar, de lär sig att tälja, såga, elda. Idag hade vi skattjakt och de fick lära sig lite om hur man läser karta och löser chiffer. Vi skulle bestiga ett “berg” och det var så jobbigt så svårt så läskigt men det gick minsann efter lite påhejande!
Efter en runda kom vi till stationen där skatten skulle finnas, och nej men titta, efter lite grävande hittade vi en papplåda med kanelgifflar och frukt i! Tänk vilka skatter folk glömmer i skogen.
Jag berättade att det här var det sista mötet jag var med på och att det nästan är ett helt år tills jag kom tillbaka igen. Jag skulle jobba på ett scoutcenter och träffa en massa andra scouter från hela världen. “Men, varför kan du inte ha det här istället så kan alla folk komma hit?”
Nej lilla tjej, det fungerar inte. Det där med att komponera ihop sin drömvärld med alla de olika delarna man tycker om på ett och samma ställe verkar inte fungera så bra. Hur kommer det sig i så fall att mina finaste vänner är utspridda på olika platser i Skåne, Skottland, Indien, Schweiz och diverse andra platser i världen? Att vardagen jag vill leva i finns både i Lund och i Kandersteg?
Igår var jag hos Johanna i Svedala och bakade pepparkakor, åt fondue och åkte sedan in till Malmö och hamnade på Slagthuset. Cazz, Susanne och Johanna (#2) var med och det hela var så fint. Dansade till schlager och kände mig väldigt svensk, men varför skulle det vara något fel på det? Jag lär inte göra det på tio månader så det gäller att passa på.
Vaknar upp, solens färger ligger som en linje ovanför horisonten. Sätter mig upp för att kunna se det vackra. Han sover fortfarande.
Ligger nära nära nära och hör hans hjärtslag genom tröjan. Tänker låt det aldrig ta slut men självklart tar det slut för allting tar slut, allting är förgängligt.
Berättar att biljetten är bokad. När han frågar om han ska följa med till flygplatsen säger jag nej, för jag påbörjar alltid mina resor själv, och den här resan ska bli min min min och jag kan inte ha honom där. Han får inte lov att tillhöra Schweiz och jag måste se ett avslut på Sverigelivet när tåget åker över Öresund.
Två månader. Två fina månader.
HAHAHAHAHAHAHA!
Alltså, ni anar inte hur fruktansvärt jävla lite jag pluggade till mina två tentor. Den ena av dem, organisationen, pluggade jag in det mesta mellan halv två och fyra natten innan tentan (som började klockan 14.00). Den tentan var enkel och jag kan vågar säga att jag är nästan säker att jag klarade den.
Den andra tentan i redovisning var dock en helt annan sak. Jag kunde delar av den bra, men den största delen hade jag nästan inte pluggat på alls och kunde verkligen inte få mig själv till att sitta ner och göra det. På tentan chansade jag på mycket och skrev i förenklade siffror som jag visste var fel och som jag bara hämtade från informationen i frågan utan att göra de egna beräkningar som egentligen krävdes (jag hade helt enkelt inte pluggat in vad man skulle ta bort och lägga till och gånga med).
Vet ni vad det roliga är? Jag fick reslutatet på redovisningstentan skickad till mig ikväll OCH JAG FICK GODKÄNT PÅ DEN!!!!!!!! Betygsskalan är A-F där A-B är VG, C-E är G och F är IG. JAG FICK ETT C! Förstår ni? Ett C! På en tenta jag hade sådan ångest över för att jag inte pluggade!
Jag är så jävla smart.
Hehe.
Har en känsla av att det här inte riktigt kommer öka min framtida pluggningsdisciplin.
Det går helt enkelt inte att fortsätta en relation där det inte finns någon framtid tillsammans. Jag åker till Schweiz i tio månader, han åker tillbaka till Portugal när han läst färdigt den här terminen. Därför är det helt klart att det faktiskt tar slut när jag åker. Vad han menade med full stop var ett helt totalt slut, alltså ingen kontakt över huvud taget på grund av att det gör för ont att påminnas om vad som varit hela tiden. Jag vet inte om jag håller med om det, jag tror jag vill ha det ett mer gradvis avsked. Vissa långdistanser ska man tro på eftersom det faktiskt finns stora möjligheter till att kunna träffas ibland, man har varit tillsammans länge och båda känner att de vill kämpa med de svårigheterna som det faktiskt innebär med att ha distans. Det här förhållandet är inte så.
Två veckor + två dagar kvar till avresa. Människor jag tycker om så otroligt mycket där nere skickar
EEEEK
not long 🙂
och jag blir glad så glad. Äntligen åker jag tillbaka till mitt scoutliv och kan hitta de delar av min personlighet jag tyckte så mycket om efter våren och sommaren och som har hamnat lite i skymundan den senaste tiden. Just nu är det tvåveckorspeppen. Om två dagar antar jag att tvåveckorsdeppen kommer. Två – the magical number. Jag har trivts så fruktansvärt bra med att vara tillbaka i Sverige och Lund, mycket bättre än jag trodde. Att kunna plocka upp telefonen och skicka sms och ringa utan att det kostar halva månadsinkomsten, att leva i den svenska kulturen med allt vad det innebär, att vara ledare för de duktigaste sötaste underbaraste scouterna, att stå i köket på Wermlands, att shota och dansa tills man dör av lycka, att träffa alla fina människor som är en del av Sverige-livet.
Men här finns för få berg. Jag måste till bergen. Snart!
Ibland dör jag lite.
Jag kan inte få ihop någon bra text om det. Det enda jag vet är att det kommer bli så svårt att lämna. Så svårt att inte tänka tillbaka. Det är svårt att för första gången känna så mycket tillit och trygghet och veta att det inte kommer kunna fortsätta i framtiden. Jag har svårt för att lita på att människor faktiskt tycker om mig på riktigt, på djupet, och att det inte är någon slags fejkad yta. Inte med mina nära vänner, men så fort det börjar röra sig om förhållanden kommer osäkerheten.
Men så kommer han där, intraskande i mitt liv, och får mig att känna mig så omtyckt, så bekräftad. Jag skrev i min dagbok för någon vecka sedan antingen är han riktigt bra på att spela, eller så tycker han om mig på riktigt. Jag tror faktiskt han tycker om mig. Och det gör ont – ont – när vi pratar om att livet fortsätter i Schweiz, Sverige och Portugal och att det kanske är bättre att sätta full stop istället för att dra ut på det. Nejnejnejnej sa jag när jag insåg vad han faktiskt menade, men kanske är det bäst att bryta helt? Att försöka glömma, att skapa något nytt.
Men jag vill inte.
Ja, det blir sorgligt att lämna Lund och allt som Lund innehåller. Men när jag får bilder som den här skickad till mig känner jag att det nog inte blir så illa att befinna sig i Schweiz i tio månader ändå.
These nights, and the days in between. 