akkurat.

Vet inte varför jag blir så tagen, varför jag rusade upp till datorn för att leta information så fort jag fick reda på att det hänt. Jag har bott i staden i två månader, gått på de gator där jag nu ser förstörelsen. Ett gym som ligger nära regeringsbyggnaderna var det gym där tjejerna jag delade lägenhet med tränade.

Efter kontakt med mina Oslo-kompisar – är allt okej? – vet jag att alla jag känner där mår bra. Lägenheten jag bodde i ligger 800-900 meter från bombplatsen. Andra sidan Karl Johan, men fönster hade ändå spruckit längs gatan.

Läser blogginlägg författad av en av överlevarna från ön. Sett på nyhetsrapporteringar där de pratade om att ungdomarna gått igenom det verkliga helvetet. Behöva fly för sina liv, i många fall välja mellan att rädda sig själv eller försöka hjälpa andra. Se både ens bästa vänner och människor man bara träffat några dagar bli skjutna.

Timmarna efter handlade diskussionerna om vilken islamistisk organisation som gjort detta. Som tur är – om man får säga så – var det inte denna grupp som behövde få sämre rykte än de redan har. Det var den andra änden på skalan. Extremist som extremist, det kvittar om du är blond eller inte. Öppenhet och respekt är lösningen på allt. En människa är en människa, det kvittar var du kommer från.

Läsvärt inlägg: http://rodeo.net/lisamagnusson/2011/07/24/fatta-karleken/

i could die

Can’t help it, I like this song!

Mittens

 
På KISC jobbar det en tjej från Finland, Riikka heter hon. En stor del av hennes lediga tid tillbringar hon med att sticka, under min tremånaders-säsong stickade hon inte mindre än sju vantar och strumpor. När jag var på mitt återbesök bad hon mig pröva en vante hon precis stickat färdigt, och innan jag åkte frågade hon efter min hemadress. Idag när jag kom tillbaka till Lund efter några dagar på landet låg där ett paket och väntade på mig. Innehållet var ett par egenstickade vantar från Riikka! Sjukt fina. Nästan så att jag kan tycka att det är okej att hösten närmar sig så att jag kan använda dem, hehe.

 

Hej hej, i Sverige regnar det, men mina gäster var glada ändå!

Sen åkte vi och badade på Scaniabadet med Erica. Efter glass på Glassfabriken. Sommaren i Sverige är fin den!

 

the end.

Finaste. Det är vad jag tänker om honom. Är det nu, nu som det tar slut? Det säger Veronica Maggio, och mitt svar på det för några veckor sedan var nej, det är nu det precis börjat. Mitt svar på det för några dagar sedan var ja.

När jag var där – allt var fint. Ska vi försöka? Ja ja ja! Missa födelsedagssjungandet för att bestämma att ja, pojkvän kallas det visst. Allt kändes bra. Italien, hemresa, mottagande av Sean och Wing Hung, utgångar, livet i Sverige knackade på och sa hej, så här kommer det vara nu. På något vis kom känslan av att ett långlånglångdistansförhållande inte riktigt skulle platsa in i det livet. På något vis hade känslan av att ett långlånglångdistansförhållande inte skulle fungera uppkommit i hans medvetande också.

Därför känns det tomt. Fast inte dåligt. Och jag hoppas jag träffar honom någon gång i framtiden när saker runtom oss ser annorlunda ut. Ser bättre ut. Ser närmre ut. Tid och distans.

Återbesök hos KISC. Finaste eftermiddagen. Klättrande på stenar, ligga tillsammans uppe på stenarna. Titta på getter, lyssna på blockflöjt. Ali klättrar, vi tittar på.