#17

Ibland blir jag fascinerad över hur livet, på grund av omständigheter och val, utvecklar sig. Det finns så många om.

Om det inte hade varit krig i Libyen i början av 2011 hade receptionsassistenten varit kvar på KISC och haft ansvar över receptionen när managern var på semester, och jag hade aldrig haft mina två-tre veckor där.

Om jag inte hade haft mina två-tre veckor där hade jag kanske aldrig sökt receptionsjobbet och kommit tillbaka som long term staff.

Om jag inte kommit tillbaka som long term staff hade jag aldrig träffat min pojkvän. Och att han över huvud taget var där är kantat av en himla massa om. Även själva grejen att vi började umgås. Och fortsatte umgås. Och vågade tro.

Om inte det hänt, hade jag aldrig tittat efter jobb i Brno. Om jag inte tittat på arbetsförmedlingens hemsida just den dagen hade jag aldrig hittat annonserna jag sökte, och aldrig fått jobb och flyttat till Tjeckien.

Och hade jag inte flyttat till Tjeckien hade jag inte skuttat omkring och varit så glad som jag är just nu.

Så, tack Libyen?

#16 – the tale of the flat

Lägenheten vi bor i har två rum, stor hall, kök, toalett och badrum. Det är så i alla tjeckiska hem jag varit i – toaletten har ett eget rum och man tvättar händerna i badrummet som ligger bredvid,  där duschen eller badkaret också finns.

När vi flyttade in fanns det en tjej som bodde i rum nummer två, men hon flyttade ut inom några dagar. Sedan dess har vi bara betalat halva hyran, men haft hela lägenheten för oss själva. Jag antar att hyresvärden inte har jobbat alltför hårt med att hitta någon, och vi har inte direkt kämpat för att hjälpa honom. Det är liksom en bra deal – bo själva men bara betala hälften.

Fyra månader senare (jag har bott här i fyra månader!) kommer rum nummer två bli befolkat. Ett tjeckiskt par, studenter, och de flyttar in om några dagar. De har målat om rummet och flyttat in lite saker redan. Det kommer bli konstigt. Inte för att de flyttar in i rummet, det har vi aldrig använt, men för att köket och badrummet som vi fyller upp ganska bra själva nu kommer användas av två personer till. Lägenheten har liksom blivit vårt hem. Om man inte hinner diska på morgonen gör det inget om man lämnar det, men bor jag med någon annan skulle jag bli irriterad om de gör samma sak – därför måste jag ändra mig själv också.

Vi har under de fyra månaderna pratat om hur vi ska dekorera vårt rum, planerat lite löst. “Vi kan inte ha inflyttningsfest innan rummet är färdigt.” Ni känner mig, jag är bra på att skjuta upp saker och göra det när jag verkligen måste. Han är lite likadan. Därför insåg vi nu, fyra månader senare, att vi var tvungna att ha inflyttningsfest nu innan lägenheten fick fler boende. Därför insåg vi också att vi måste fixa dekorationerna nu. Vilket ledde till att vi faktiskt fick gjort allt vi pratat om, även om det betydde att vi var uppe till 03.00 måndag natt, och satte upp de sista väggdekorationerna en timme innan gästerna kom tisdag kväll.

Men det blev så sjukt fint!

Jag ska visa bilder, för det här rummet är jag stolt över! Särskilt ena väggen, där vi har gjort ett fotokollage med coola saker som hände i Schweiz. Bakgrunden är en vandringskarta över området, och alla vandringar, klättringar och ski tours (man går uppför ett berg som inte är i närheten av en skidanläggning med speciella grejer påsatta under skidorna så att man inte glider ner. När man kommit till toppen tar man av de speciella sakerna och åker nerför berget i pudersnö. Har aldrig gjort det själv men det är så coolt!) är utmärkta med pilar och lite kommentarer vid speciella händelser. Vi valde ut de bästa fotona (med hård gallring – 72 stycken), gjorde om dem till polaroidbilder via en hemsida, skrev ut på “fint” papper och satte upp dem på kartan. Min idé från början, men tillsammans med pojkväns idéer blev det ännu bättre än vad jag föreställt mig.

Så, med ett färdigdekorerat rum, köttbullsmåltid och kanelbullar som efterrätt välkomnade vi våra gäster igår. Mycket fin kväll, och mitt huvud sa inte “oj, vilken bra idé det är att dricka mycket vin på en tisdagskväll!” när jag vaknade i morse för att gå till jobbet.

#15

Kemiskt sett är det endast H2O och lite salter som tar sig ner över kinderna

emotionellt så mycket mer.

och jag håller om, kramar, stryker med händer och trycker honom tätt tätt intill.

kärlek är så stort. kärlek känns. rädslan att förlora den känns mer.

jag viskar att jag aldrig kommer lämna honom mer än fysiskt, och han säger “don’t say that” och jag tänker att man kan aldrig aldrig veta hur framtiden ser ut men man vet vad man vill kämpa för, och jag kommer aldrig sluta kämpa för det här. för det är det finaste som någonsin hänt mig.

när två människor bor tillsammans blir de som en, i två kroppar. man anpassar sig till varandra. när man inte längre bor tillsammans glider man ifrån varandra

och jag vet att det kommer bli svårt. så väldigt mycket svårt. men det är ett halvår kvar till min eventuella utbildning börjar och det kommer bli annorlunda, det kommer bli svårt, men framtiden finns där, och jag vet att han innerst inne stöttar mig för vad jag vill göra, även om det gör ont för det innebär att vi inte kommer somna intrasslade i armar och ben varje natt.

inte kommer börja morgonen med att sjunga you’re the one that i want, eller spela john butler på hög volym och se honom flumma ut och le leendet som bara han kan

inte komma hem och mötas av matlukt som senare visar sig vara sjukt gott och en pojkvän som är stolt som en tupp för att han har lagat en måltid, en egen måltid, som är riktigt lyckad. och jag blir egentligen inte förvånad, för han kan ju allt. han vet bara inte alltid om det själv.

jag ville börja dansa igen och genom vänner fick jag information om kursen, och när jag frågar blir jag lycklig över att han svarar ja, för han är musikalisk och har hängt med när jag visat honom min folkdans

och så kommer vi till första danskvällen och det visar sig att han är så himla mycket bättre än jag trott, och jag är askungen är flickvän är tjejen han för med stolthet är den han älskar

och jag trampar på hans fötter ibland

men det spelar inte så stor roll, för vi har hela våren framför oss att lära känna varandras rörelser i musiken

och sväva fram

och jag är den lyckligaste på jorden

för

han är det bästa som någonsin hänt mig.

#14

När man ofta suckar lite lätt över personerna som vi frågar när vi har problem på jobbet, men idag får svar från en vettig människa som säger tack när man gjort vad man har som uppdrag.

Då blir jag glad.

#13

Äter lööööööööööööösgodis som min fina papi skickat från Sverige (choklad choklad choklad)

är gladlullig för jag har precis spenderat after-work med Sue och en flaska vitt vin och prata prata prata och imorgon åker jag till switzerlandet och kommer nog inte skriva på bloggis men jag kommer ha det för jävla bra och prata engelska med hela världen och pussa på pojkvännis och nog ha några inte-så-bra-stunder med honom också för han skrev om lite ledsna miner sent igår kväll men jag kommer vilja umgås med honom OCH alla andra på hela stället

och livet är himla fint egentligen, är det inte det?

JA!

är svaret.

(puss!)

#12

Hur är det med kärleken? Jag har bara antagit att allt är precis så fint och underbart och härligt som du skriver på bloggen, är det så? 😀

skriver Mikaela, och jag vill bara säga

Självklart inte!

Det finns dåliga dagar, det finns irritation, det finns ledsenhet, det finns halvbråk och rusande ut ur lägenhet på promenad för att samla tankar.

Det där sista är det mest jag som står för. Eller ja, endast jag. Konflikthantering på topp, hehe.

Men jag fungerar bättre efter att jag varit iväg en stund. Om jag stannar är jag rädd för att jag kommer säga dåliga, arga saker som alltid finns kvar, och jag vill inte säga saker som alltid finns kvar.

Ibland är jag asrädd, för

[insert ursäkt om att jag kommer dragandes med föräldrarelationer, men de har spelat en stor roll i mitt liv och jag tror att de spelar roll för hur jag hanterar olika situationer idag]

jag växte upp i ett hem med mycket bråk, och det eskalerade under de sista åren och de minnena jag har av ett föräldraförhållande är att det gäller att passa sig, för minsta lilla irritation leder oftast till fullskaligt bråk. Och därför är jag dålig på konflikter, för jag kan inte skilja på små, hälsosamma konflikter som handlar om att sätta upp gränser för att den andra personen ska förstå var man står i olika frågor, och de stora, skrämmande, förstörande bråken jag upplevt med mina föräldrar. Som sårar på djupet, och aldrig kan bli fullt reparerade.

Jag har liksom ingen gräns. För mig är det allt eller inget. Och jag vill inte ha allt i mitt förhållande, därför ger jag mig ut på gatorna om jag känner att en konfrontation är på väg.

Och det är inte alltid så jädra bra. Man måste kunna prata om dåliga saker, saker man stör sig på, utan att vara rädd. Och den rädslan har inte på något vis alls med min pojkvän att göra, det är mina spöken och mina rädslor.

Min bild av ett bra förhållande har alltid varit lugnet, att inte ha irritationen och bråken. Men jag börjar sakta sakta – kanske för sakta  – inse att det faktiskt är helt normalt med sådana saker. Att bilden man ser av andras relationer inte täcker allt. Det är bara svårt att inse det, när de relationerna jag beundrar alltid visar vänlighet mot varandra. Men jag tror, och hoppas, att de också har dåliga dagar, att de också irriterar sönder sig på den andra personen emellanåt.

#11

För ett par timmar sedan åkte min pojkvän mot Kandersteg. Han får en vecka mer snö än mig, och nu när jag ligger i sängen och har ätit choklad och varit ensam ett tag tänker jag att det liksom räcker. Nu kunde han gärna komma tillbaka.

För jag saknar honom lite. Redan.

#10

Det finns ett par olika organisationer i Brno som tar hand om alla människor från utlandet som kommer hit och bor här en längre tid. Expats, som det så fint kallas.

En gång i månaden anordnar två av dem en meet-up tillsammans, och därför spenderade jag gårdagskvällen i en bar och hörde engelska öööverallt. Man kan bli glad för mindre.

Träffade en sjukt trevlig tysk tjej, ett par italienare som tipsade oss om fler expat meet-ups, drack vin och åt fin tjeckisk mat. Man kan ju bli glad för mindre.